Jag ville ju bli modell

Jag | Nikon D90 | Nikkor 50mm f/1.8
 
När jag var yngre ville jag bli modell. Jag satt varje dag efter skolan och kollade på Top Model och jag totalt förälskade mig i de vackra flickorna och de bilder som de kunde skapa. Det där ville jag också kunna och göra. Men jag såg inte rätt ut, jag hade inte den kropp som krävdes och det ansikte som ville ses. Hela min tonårstid har jag levt med tanken om att jag är för tjock och för ful. Jag har inte de där jäkla kindbenen, den höga pannan, de smala ögonen, thig gapet eller pengarna att spendera på kläder och smink för att passa in. 
 
Jag är arg på mig själv att jag har känt såhär och arg för att jag brydde mig. Men när man är 13 ynka år förstår man inte bättre, trots att det sägs att alla lika mycket värda. Detta går inte in för en 13 åring när det inte syns och visas. Detta går inte in i en 13 årings hjärna när allt hon ser är något helt annat. Handlig väger mer än ord. 
 
Hela min tonårstid har jag nästan önskat mig anorexia. 
 
Den tid jag spenderade på Fridaskolan i Uddevalla var en av de värre i mitt liv, samtidigt som den tiden gett mig mycket gott och många goda minnen är det oftast det dåliga som jag minns. De fyra år jag gick på Fridaskolan utvecklades jag mycket, jag gick från flickan som var fri från bekymmer till tjejen som hade alla bekymmer i världen. Åldern, klasskamraterna och de sociala mediernas början blev för mycket och alla bara spädde på med mer och mer åsikter om hur man skulle vara och jag fanns inte i den kategorin. Att inte bli accepterad av alla runtomkring en satte också sina spår. Jag tyckte tillslut helt enkelt inte om mig själv. 
 
Trots detta har jag aldirg fallit dit "på riktigt". Någonstans har mammas ord "du är bra som du är" fäst sig. Och det är jag evigt tacksam för. Men att leva med tanken att man inte räcker till pga sociala medier, tvprogram och klasskamrater är fruktansvärt har varit riktigt jobbigt. 
 
 
Inte förrän nu, flera år senare vet jag att jag äger. Att min tonårstid blev som den blev kan jag egentligen inte hjälpa, jag som trettonåring kan inte påverka vad som visas på tv, eller vad som likeas på instagram eller vad folk uppskattar. Det är bara synd att jag föll för trycket och att jag inte var starkare. Men jag har tagit mig ur detta och om jag är stark nu? Ja. Ja jag är stark men man ska inte behöva gå igenom dessa hatiska tankar i flera år för att bli det. 
 
Jag är inte ensam. Jag tror de flesta tjejer i tonåren känner såhär men inte vågar uttala sig om det. Precis som jag.
 
Att komma tillbaka till Uddevalla efter tre år i Hallsberg har fått mig att tänka tillbaka mycket på den tidsperiod som sträckte sig från 12-16år (alltså innan Hbg). Det är inte kul att tänka tillbaka på då jag bara minns att jag inte tyckte att jag pasade in och kände mig obekväm. Att lämna denna skitstad var det bästa jag någonsin gjort och nu är jag tillbaka som migsjälv. Och jag, jag vill här ifrån igen för jag kan göra precis vad jag vill, hur jag vill. Och jag är jag och förblir alltid som jag är och jag kommer alltid att ha mina stora vackra ögon, mitt runda söta aniskte och mina härliga jävla kurvor. Fuck allt och alla som fått mig att må skit. Tack till alla som fått mig att aldirg falla dit. 
 
 

Kommentarer
Postat av: heja dig

shit vilken bra text, du är grym du moa!

2015-10-05 @ 13:55:52
Postat av: stina

åh Moa vilken kanontext!! Relaterar på så många plan.

2015-10-07 @ 18:46:33
Postat av: liselott

Du äger, hela du äger och har alltid gjort, kommer alltid att göra. Du är en sådan otroligt fin människa Moa. Love u

Svar: Du också! Love u more <3
Moa Gustafsson

2015-10-07 @ 22:34:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback