Tränings- och tävlingsåret 2016 | Att lyckas

Det är dags att se tillbaka på året och säsongen som gått. Jag ser tillbaka på min med rysningar av lycka och eufori. I år har jag gjort de framsteg som jag länge drömt om och här kommer en sammanfattning om vad jag gjort, vad jag har tänkt på och hur jag känt för att komma dit. 
 
Det är främst för min egen skull som jag sammanfattat allt då det hjälper mig att få en överblick om vad som faktistk skett. Jag hoppas dock att ni som orkar läsa får med er något positivt, att det går att nå sina mål bara man tror på det man gör, engagerar sig och fokuserar. 
 
 
 
 
Jag ville ändra min träning inför 2016 då jag under de tre åren i Hallsberg inte märkt att jag blivit bättre. Mina testresultat från testloppen på 3000m hade bara blivit sämre och sämre. Min kroppsform hade förändrats, inte bara hormonellt sett, jag hade även lagt på mig mycket muskelmassa. Jämförde jag mig resultatmässigt sjönk jag längre ner i resultatlistan. Det var inte detta jag drömde om när jag började att träna, jag skulle ju bli bäst i Sverige.

 

Utan att egentligen reflektera över vad jag tränade, tränade jag på "brutalt" mycket de första åren och jag ökade min träningsmängd meed ca 200% när jag började på Holgy. Varje år planerade jag fler timmar och jag räknade också med att vara sjuk ett visst antal veckor. Träningsökningen skulle då ske på en kortare tidsperiod än ett år pga sjukveckorna jag adderat… Konsekvensen av detta blev ju att den rekommenderade ökningen redan överskreds samt om jag inte var sjuk skulle träningsmängden öka ytterligare.

 

Det var som upplagt för att bli sjuk. Träningsmängden jag skulle träna varje vecka ökade för mycket och det i samband med att matintaget låg kvar på samma nivå gjorde såklart att jag blev sjuk till och från. Och det är det som är så farligt. Att inte få kontinuitet i träningen. Det är det viktiga så varför planerade jag in att bli sjuk? (Jo det var något jag lärde mig på Holgy) 

 

Det kanske låter som om att jag var dum i huvudet. Det var jag väl också då jag inte märkte vad jag höll på med, men i en miljö där mycket träning uppmuntras är det svårt att inse att en tränar för mycket. Jag har aldrig varit en person som tränat mycket så varför skulle jag helt plötsligt göra det?

 

Det var lättare att träna annorlunda när jag kom bort från Hallsberg. Då var inte träningarna planerade utan jag fick bestämma själv vilken dag jag skulle träna vad. I början var det jobbigt för jag fortsatte som på holgy men när jag insåg möjligheterna, och att jag tränade inför mitt sista juniorår tänkte jag om. 


Vad är det jag vill, vad har jag för mål? 

Jag vill springa i gulblåa kläder och placera mig topp tio på SM. 

 

Det var mina mål inför 2016 och för att ta mig dit var jag tvungen att ändra mitt sätt att träna. Jag hade ju som sagt inte gjort några större konditionsframsteg under de senaste åren. Allt jag visste var att jag inte skulle gör som jag brukar. 

 

Det skulle såklart bli väldigt tufft att slå sig in i juniorlandslaget mitt sista år som junior utan resultaten som krävs. Men jag ville ge det en chans, dels för att det var ju det jag innerst inne alltid hade velat men också för att det gav mig en vilja att trycka på lite extra på träningspass och ute i skogen på tävlingar. Topp 10 på junior-SM har varit mitt mål genom alla år på Holgy och nu fan ska det ske. Ja jag var taggad inför mitt sista år som junior. Men hur? Vad ska jag göra, jag måste förändra min träning. Jag vill bli snabb och uthållig. 

 

Inför 2016 års planering bestämde jag mig för att planera in färre timmar än jag tidigare någonsin hade planerat. För skulle jag inte vara sjuk skulle den totala träningstiden för året öka med åren innan. Det blev ungefär i snitt 5h/vecka och så ”få” timmar var det längesedan jag tränade. Jag måste erkänna att jag tvivlade, 5h är ju ingenting, det är inte ens en timma varje dag.. Hur ska jag kunna förbättra mig på det? Sådana tankar snurrade väldigt ofta i huvudet. 

 

Ja det känns ju aldrig bra att gå ner i träningsmängd när det mesta handlar om att öka träningstiden. Men med mantrat ”Håller du dig frisk ökar timmarna” kändes det lite bättre men det var också svårt att intala mig själv då jag ofta blev sjuk. Jag tänkte att jag skulle bli sjuk ändå. 

 

 

Hur jag fördelade träningen är en annan aspekt jag ändrade på inför 2016. Tittar vi på tabellerna och cirkeldiagrammen för 2015 ser ni att jag har lagt mycket tid på styrka, hela 24 %! och endast 50% på löpning (tsm m orientering) vilket är det sporten för det mesta går ut på. Jag valde då inför 2016 att prioritera löpning och orientering framför stryka. Ett till två styrkepass i veckan, två långpass och ett till två intervallpass. Och själva styrkepassen i sig blev med lättare vikter eller endast kroppen som redskap. En annan aspekt till min prestationshöjning tror jag beror på hur jag fördelade intensiteten. Jag valde att lägga mer fokus på lågintensiva pass för att förbättra min uthållighet och när jag sedan körde högintensivt pass fokuserade jag på att köra längre intervaller, också för uthålligheten. 

 

 

Jag hade ett helt annat sätt att tänka kring träning. Jag tänkte inte på att samla tid som jag gjort tidigare, jag tänkte på kvalitet och på varför jag tränade passat som jag tränade. Varför springer jag dessa intervaller? Varför gör jag denna styrkeövningen? Fokuset låg hela tiden på målet och inte på mängden. Det var kul att träna. Jag ville träna och det kändes viktigt. 

 

Jag har tränat så många bra pass det senaste året och väldigt mänga roliga. Jag varit motiverad, lyssnat på kroppen och tränat kvalitativt. Det senaste årets (2016) sjukdagar blev 23 jämfört med 61 året innan och antalet vilodagar 2016 blev 117 jämfört med 2015 102 vilket resulterar i att under 2015 tränade jag 23 färre dagar än 2016 trots att jag planerade att betydligt mer under 2015. År 2015 tränade jag 193h jämfört med 227h år 2016, en ökning med 17%.  

 

Jag fick kontinuitet i träningen och känslan i kroppen blev bättre och bättre. 

Aldrig någonsin har jag känt mig så stark i min löpning. De första tävlingarna jag sprang våren 2016 var jag som en maskin i skogen. Jag kunde springa runt i mossar, upp och ner utan att bli trött. Det kändes så jävla bra och det var så fruktansvärt kul att jag orkade! 

 

Jag blev väldigt ivrig då jag insåg att jag var så löpstark som jag var, att jag på de viktiga tävlingarna sprang för fort för min orientering och det resulterade i bommar. Likadant varje tävling. Men jag var liksom inte besviken där och då, jag såg bara lyckan av att vara i form och kunna springa. (Nu i efterhand grämer jag mig att jag inte skärpte mig och fokuserade på orienteringen också, då det var vårtävlingarna som det tittades mest på inför uttagningen till juniorlaget.)

 

Men den känslan alltså, av att vara i form, den är najs. Något jag kan rekommendera faktiskt. 

 

Våren 2016 var som sagt en löpstark säsong. Tittar man på tiden jag var efter under varje lopp och subtraherar den med bomtiden är jag som mest tio minuter efter och som minst bara runt en minut. För mig är det ett stort framsteg då jag under 2015 i snitt var 10 minuter efter utan bomtid varje tävling. Jag har alltså kommit ikapp ca 5 minuter! 

 

På våren arrangerades två SM-tävlingar. Natt och sprint. Det skulle bli mitt första natt-sm så jag var nervös. Jag var inte nervös över min form men däremot orienteringen, den hade ju som sagt inte gått så jättebra på de senaste tävlingarna. Men iväg kom jag och vilket lopp jag höll på att göra. Jag låg med topp fem in i halva loppet tills jag gjorde världens bom och lampan slocknade. Gråtandes gav jag upp i mörkret och jag ville bara dö. Var jag inte sjuk eller skadad ska det såklart vara något annat som stoppar mig. Det kändes orättvist och fördjävligt rent ut sagt men idag är jag stolt över att jag sprang så bra i början. Då njöt jag verkligen. 

 

Sprint SM, såhär skrev jag efter sprint-SM

”Jag har äntligen lyckats kamma hem mitt första individuella SM-löv. Jag har blandade känslor. Jag är så glad och euforisk på grund utav att jag nu äger ett löv, en bekräftelse på att jag är bland de främsta i Sverige. Dock känns det inte lika kul då loppet som gav mig detta inte var perfekt. Att belönas över ett lopp som inte var "bra" känns konstigt på något sätt, som om att jag inte är värd att belönas. Det låter kanske konstigt, men jag är inte så glad som jag trodde att jag skulle bli över det första lövet. Det är som om att jag fått någon slags uppenbarelse om att det inte är lövet som betyder något utan det jag presterar. Jag har hypeat ett löv mer än själva utförandet. Detta är i och för sig något jag vetat länge.. Att det är det perfekta loppet och inte priset man ska sträva efter men jag har alltid drömt om att få vara bland de främsta, kamma hem löv efter löv att jag på något sätt glömt det viktiga. Men nu står jag här med mitt första löv och känner mig lite uppgiven. Det är inte så kul att ha ett löv om det påminner om en prestation som inte var den ultimata.”

 

Jag tycker det är jättebra skrivet för det förklarar verkligen hur jag kände. Efter Sprint-SM var mina stora mål Lång och Medel och med en känsla av att det inte var kul att bli belönade för något jag inte nöjd över fick jag revidera i min uppladdning inför höstens tävlingar. Nu fokuserade jag mycket på loppet och orienteringen. Jag la några teknikpass, analyserade gamla kartor över området och jag förberedde mig mentalt dagarna innan loppen. 

 

 

Något som jag inte nämt tidigare är att jag haft skadeproblem under året. Det startade i början av 2015 då jag sprang i branta uppförsbackar. Mina vader skrek av smärta och jag kunde inte fortsätta att springa. Flera tävlingar fick jag avbryta och jag började träna alternativt. Efter ca ett år med problemen sökte jag upp hjälp hos IFK kliniken i Göteborg. Petra min sjukgymnast och jag har vridit och vänt på problemet och vi har testan många olika saker. Jag fick styrkeövningar för vaderna och magnesium att dricka och efter några veckor kändes det bättre. Ibland kom det tillbaka men då var det bara att massera och äta magnesium. Det känns så bra att veta vad jag ska göra för att få bort smärtan. Men eftersom min träning bestått av mycket löpning har det varit ”kritiskt” inför höstens SM-tävlingar. Jag har känt smärta och jag har maserat med liniment och druckit massor av magnesium under tävlingssäsongen. 

 

Såhär skrev jag efter Lång-SM

 ”Det är dagen efter finaldagen. Jag sitter i soffan och känner mig stolt, glad och nöjd. Det är inte för inte jag gör det. Igår lyckades jag på något sätt förvandla mina ömmande och staplande ben till två helt självgåenede. Jag som var så nervös efter kvalet. Nervös över att mina ben skulle krampa och skrika utav mjölksyra redan till första kontrollen. Jag som var så rädd över att bli besviken och ledsen för att kroppen inte håller. Jag som varit så rädd för att det inte ska gå.

Men icke.

Jag kunde trycka på, jag kände mig snabb, lätt och jag hade en vilja att inte ge upp. Igår var tillfället jag tränat för hela sommaren och det var så kul och så jävla skönt att det för en gångs skull kändes bra att springa. Att det var under Lång SM finalen är ju bara helt jäkla galet. Ni förstår nog inte hur lättad och glad jag är. Jag har lyckats träna på bra, hållit mig frisk, toppat formen och orienterat nästa prickfritt, fattar ni? Det är det här jag kämpat för så himla länge och plötsligt händer det. Det är sjukt. Jag är tionde bäst i Sverige och det kan jag leva på länge.”

 

 

Och såhär skrev jag efter Medel SM

”Det är otroligt vad kroppen kan kännas underlig och bete sig konstigt. Det är otroligt vad kroppen kan prestera och det är otroligt hur många olika sätt kroppen kan reagera på. Idag har jag och min kropp upplevt många känslor och befunnit oss i flera olika fysiska tillstånd. När jag vaknade i morse var jag trött och jag ville helst åka hem. I karantän skärpte jag till mig efter peptalk med Fanny. På väg till start kändes kroppen seg och benen långsamma, men i skogen orkade jag trycka på riktigt bra första delen. Fokuset, löpningen och orienteringen var som inprogrammerat på högsta frekvens. Det gick som på räls. Jag var pigg och det kändes riktigt bra men just där och då slog tröttheten till, stressen kom smygandes, fokuset försvan och orienteringen sviktade i några minuter. En bom. Tillbaka till fokuset igen och mot sista kontrollen och in mål. I mål, utslagen, shit vad jag tog i idag. 

 

Jag och min kropp, vi sammarbetar. Ibland gör vi det bra och ibland fungerar vi inte alls tillsammans. Idag hade vi delade meningar men i slutändan fick vi till det riktigt bra. Vi kämpade i skogen och jag lyckades ännu en gång placera mig högt upp i recultatlistan. Det är och känns så jäkla skönt. Det är så skönt att jag kan springa utan smärta, att jag är i form och orkar trycka på i löpningen. Det är en jättehärlig känsla och det är ännu bättre när jag får det bekräftat genom resultat. Jag och min kropps arbete har gett resultat. Att kliva upp på pallen brevid alla dessa D20-tjejer är mäktigt, kul och inspirerande. Det är något jag vill uppleva flera gånger om"

 

Jag ryser när jag tänker på mina SM-lopp, det kändes så bra och var så kul. Jag blir så fruktansvärt stolt över mig själv när jag inser vad jag åstadkommit det senaste året. Ja jag blir nästan tårögd. I flera år har jag kämpat för att nå topp tio, i flera år har jag slagits mot sjuksommar och skador och i flera år har mina resultat dalat men så i år vände allt. Jag kunde tävla utan att ha ont, jag kunde tävla utan att bomma i flera minuter och jag kunde springa snabbt utan att bli trött. Det är häftigt. Jag fattar inte. Alltså WOW säger jag bara, jag är så bra. 

Genom att ändra mitt sätt att tänka, bli mer medveten om vad jag tränar har jag lyckats skapa en positiv trend. Det handlar inte om att hetsa och försöka samla så många timmar som möjligt. Det är bra att träna mycket men det viktigaste är att passen som tränas utförs med ett syfte och på rätt intensitet. 


Kommentarer
Postat av: Linda Eriksson (OK Skärmen)

Imponerande! Jag blir tårögd av att läsa om dina framgångar och ditt sätt att ändra din träning, ditt mod att minska träningsmängd och tro på det och faktiskt lyckas! Fortsätt så!

Svar: Tack! Så fint av dig!
Moa Gustafsson

2016-12-31 @ 20:13:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback