Helgsnack och sommarplaner

Mamma | Borstatändernadags kl 04:00 | Bengaler | Fika med Astrid & Harald | Anna & Jag | Jag & Syrenbuketten i sovrummet | Fika med Ebba | Pioner på stan | Jag och äppelträdet 
 
Jag fick endel kommentarer kring mitt förra inlägg och det tackar jag för. Det känns skönt att veta att det inte bara är jag som har tankarna på ett stället och kroppen på en annan. Jag har inte orkat träna på en vecka då jag känt mig helt utslagen och matt. Nu börjar jag dock piggna till och jag känner ett gött sug av att sätta igång med sommarträningen. 
 
På tal om sommar så är den verkligen här snart! Jag har mycket jag vill göra i sommar och jag försöker få ihop det så gått jag kan. Jag vill bada och sola, jag vill till Norge, Jag vill umgås med Harald och hans familj, Jag vill umgås med min familj, jag vill träna och så vidare. Några saker som jag absolut vet att jag ska göra är att arbeta med O-Camp och VM. Jag vet också att jag ska springa O-ringen i Sälen och det är de tre veckor som är spikade. Där emellan ska jag fylla ut med allt annat. 
 
På tal om O-camp så var i helgen i Falköping på ytterligare en "förträff" där vi planerade inför lägret. VI har nu färdigställt det så kallade masterschemat där vi planerat lägret in i minsta detalj. Äntligen vet jag liksom hur lägret kommer urskilja sig och vad jag ska göra. Innan har det kännts väldigt oklart och jag har funderat på hur vi ska lösa allting men nu vet jag. 
 
På tal om funderingar så funderade jag länge på om jag skulle ta och lämna förträffen i förtid för att åka på sammandrabbningen. Det slutade med att jag gjorde det och var ett bra val. I lördags kväll smet jag från alla andra ledare och tog tåget till Hallsberg och till drabbningen. Jag och Andrea hade följe och när vi entrar placeet möts vi utav Ebba och Fanny som kommer springades emot oss! Jättekul och jättehärligt att se oss alla tillsammans igen! Vilken reunion! Kvällen blev riktigt kul, vi dansade och sjöng ända in på småtimmarna, precis som det ska vara! På morgonen tog jag tåget till Uddevalla och firade morsdag med släktmiddag hos farmor och farfar och sedan med löjromstoast på kvällen med familjen. Hela familjen för en gångs skull! 
 
Nu är jag tillbaka i Göteborg efter denna händelserika helg och imorgon börjar min tredje sista arbetsvecka. Ja så är det, hejdå Roots Café säger jag den 16/6. Lite tråkigt men kul och spännande, undrar var jag tar vägen här näst!? 

Fram tills idag och lite längre

 
 
 
 
 I början av 2015 bestämde jag mig för att 2016 skulle bli mitt år. Det skulle bli året då jag äntligen fick ett individuellt SM-löv, året då jag äntligen skulle få förtroendet att springa i blågula kläder. Jag vet att jag kan och att jag har det som krävs om jag bara får till en kontinutet i träningen och spikar kontrollerna. Jag har varit där flera gånger men tyvärr aldrig under rätt tillfälle. 
 
Som ungdom var jag där hela tiden. Jag var snabbast och bäst i distriktet och på större tävlingar föll jag inte längre ner än till placering 10. I mitt huvud är jag fortfarande så bra och därför är det ganksa jobbigt att nu på senare tid gå igenom resultatlistan. Mitt namn finns inte med topp tio utan topp 20-25, topp 15 om jag har "tur". 
 
Jag tycker det är jobbigt att inse att personer som jag så enkelt sprang om orkar jag inte hänga på idag. Jag tycker det är irriterande att jag blir slagen av personer som jag förut slog. Och jag frågar mig, hur har det blivit så? Varför är det ombytta roller? Jag försöker alltid komma på någon bra ursäkt som att jag bommade, jag tog inte i, jag försökte inte osv men jag vet innerst inne att jag tog i och att jag kunde inte ta i mer. 
 
Det började gå utför efter att jag kom in på Hallseberg. (Det låter ledsamt att skriva så men det var så det var) Jag kom dit med drömmar om SM-guld och junor-VM. Jag ville vara med på alla träningar, jag ville träna mest, jag ville ju bli bäst. Mitt första år planerade jag 350 träningstimmar. 350 jävla träningstimmar från att ha tränat i snitt 2 gånger i veckan till 350h på ett år... Det är inte rimligt men det visste inte jag då. Jag tänkte att ska jag bli bra ska jag träna mycket. Jag blir arg på min ivrighet och jag blir arg på mina tränare som tillät mig att ha kvar planen. HUR KUNDE DEM? Två månade senare var jag både sjuk och skadad och mina 350h blev 186h det året och jag ökade min träning med mer än 100%.
 
Min kropp förändrades totalt under tiden i Hallsberg. Jag växte och fick både rumpa och lår att springa omkring med. Den ökade styrketräningen gav mig muskler och breda axlar. Det blev en stor omställning jag inte var beredd på. Jag var inte den där lätta spänstiga tjejen längre och sedan dess har jag haft problem med att acceptera evolutionen i mig. Det är många gånger jag önskat att jag kunde få stanna kvar i kroppen som tog mig runt 3km på 11:30 utan problem. Det är så många gånger jag önskat att jag haft "anorexia" för att slippa släpa omkring på de extra kilogrammen.
 
Det är sjukt när jag tänker på det och jag var nog lite sjuk då också. Jag tränade mer än vad jag någonsin tidigare gjort och jag ville bli lätt så jag tänkte hela tiden på vad jag åt och detta resulterade i halsont, på halsont, på förkylning, på benhinneinflammation, på schlatter, på löparknä, på halsont. Såhär var det i två år. Jag varvade mycket träning och lite mat med sjukdom och mycket mat för att bli friskt. Vad höll jag på med egentligen? 
 
Var det detta sättet jag skulle bli Svensk mästarinna på? Jag var blind eller ville inte inse att jag bröt ner mig själv. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tänkte... Blev jag påverkad utav alla andra och vad dem tränade? Blev jag påverkad av mina tränare? Vad var det som gjorde att jag höll på på det sätter jag gjorde? Jag vet inte riktigt men jag tror att vetskapen om att jag var bra när jag inte var "tung" var en stor bidragande faktor. Det var kaos i hjärnan och jag försöker trassla upp det nu men jag vet inte riktigt vad jag får fram mer än en önskan om att få börja om från början.
 
Mina juniorår blev inte alls som jag drömt om. Jag har inget individuellt SM-guld och jag kommer inte att få springa Junior-VM. Gör det mig till en sämre människa? Abslolut inte. Gör det mig ledsen? Ja det gör det för det är en dröm som jag vet hade slagit in om jag bara hade haft lite pli. 
 
Jag tror att mycket av mitt fokus har legat på att bara bli så bra som möjligt. Jag har missat poängen med varför jag håller på. Jag tyckte inte om att träna innan Hallsberg och jag tycker inte alltid om att träna idag heller. Det jag tycker om är att orientera och tävla när det går bra. Jag vill bli bra, jag vill bli bäst men för att kunna bli det måste jag tycka om vägen dit. Jag måste se mina brister och svagheter och inte skämmas för dem. Jag måste jobba med migsjälv och inte mot. 
 
Efter att jag bestämde mig för att 2016 skulle bli mitt år har träningen flutit på bra. Jag tränade det jag tyckte var kul för att hitta glädjen i att träna. Jag tränade när jag tyckte att det passade och sedan ökade jag mängden och intensiteten, och inför hösten 2015 var jag i mycket bättre form än tidigare. Jämfört med resten utav Sverige var jag kanske inte mycket för världen men jag hade lyckats, på egenhand, ta mig tillbaka till ett stabild läge. Ett läge där jag var nöjd med mig själv och hade ett mål att springa emot.
 
När jag ställde mig på startlinjen för första gången i år, 2016, var det med förväntansfulla känslor och nervösa tankar om hur det skulle bli. Tävlingspremiären blev i Danmark och det gick fantastiskt bra. Jag kände mig lätt, snabb och jag hade ork kvar hela vägen in i mål. Vilken fantstik jävla känsla. Bästa känslan någonsin. 
 
Den känslan av adrenalin och lycka i kroppen var helt makalös. Drömmen om att 2016 skulle bli mitt år kunde bli till verklighet! Vårsäsongen blev tyvärr inte säsongen då det skedde och just nu funderar jag på varför. 
 
Jag har varit i bra löpform nästan hela våren, det som har stoppat mig i år har varit den mentala delen och orienteringen. Jag har bommat i snitt ca 4 minuter varje tävling och jag vill säga att orsaken har varit att jag inte varit tillräckligt fokuserad. Orientera det kan jag ju. På tävlingsdagarna har jag inte varit laddad och taggad på samma sätt och under loppet har jag mest varit glad över att jag kunnat springa så bra. Men det räcker ju inte med att springa snabbt, jag måse ju orientera också! 
 
Jag tror att mitt fokus sakta men säkert försvann när tankar kring framtiden kom emellan. Vad ska jag göra när jag blir stor? Hur ska det gå med mig och Harald? Är det här rätt? Vill jag verkligen detta? Hur ska jag ha råd med det där och när ska jag ha tid att träffa dem? Någonstans mitt i alla dessa tankar försvann målbilden om mitt 2016. 
 
Fan. 
 
Jag hade formen men fucka upp. Kunde jag inte bara ha skärpt mig? Jag vet inte.
 
Nu går vi snart in i grundträningsperioden inför hössäsongen. Mitt mål är löv på SM-distanserna och en dröm är att få springa Junior-EM. Jag blev dock lite ledsen när jag insåg att uttagningen till EM baseras till viss del på JVM-testerna som var i helgen... Kul, de gick ju kalasbra. Men nu är det faktiskt nu eller aldrig. Snart är 2016 över och jag skulle bli otroligt besviken om jag inte lyckades få till det en enda gång.
 
Nu kör vi.  
 

Äntligen hemma

Jag är äntligen hemma efter JVM-test-helgen i Jönköping. Det är inte kul att tävla när man inte är i form, och i form var jag verkligen inte. Idag sprang vi långdistans i samma område som för två år sedan under testerna.. Konstigt.. Vi hade även samma start- och och målområde.. Jag hade svårt att trycka på i löpningen. Jag kände tidigt på banan att om jag ökar tempot kommer jag att vägga så jag lunkade på i ett "inte-få-mjölksyra-tempo". 
 
Detta var min sista tävlingshelg för i vår och det är riktigt skönt att vara klar. Jag är så sliten. Det var tråkigt att säsången skulle sluta med att jag var helt ur form och inte kunde prestera som jag ville. 
 
 JVM-test långdistans 2016 | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8
 

JVM Tester - Sprint, medel och bergsklättring

Ligger utslagen i en säng i utkanten av Jönköping efter att ha klarat av dagens utmaning; Backbanan vid IKHPs klubbstuga. Jag som alltid fått ont i vaderna av att springa uppför har för det mesta undvikt att utsätta mig för branta backar, såväl på träning som tävling. Idag var vi tvugna att ta oss upp för en slalombacke tre gånger om och det är något jag inte klassar som min favoritgren. Men jag tog mig runt utan att få ont!
 
Fotograf: Monica Ericson | Arkivbild
 
Planen var att trycka på i utförsbackarna och ta det jättelugnt uppför. Det var precis så jag gjorde och jag hade andra/tredje bästa tid i utförslöpningarna, när det sedan vände uppåt slog jag av på takten och började gå men jag kan lova att det sprutade av syra i hela benen. Det var riktigt tufft och jag hade nog inte kunnat trycka på mer än vad jag gjorde för då hade jag nog fått kliva av banan. När vi tagit alla backar fick vi en karta med en medeldistansbana som vi skulle springa. 
 
Jag var väldigt trött efter backbanan så jag gick endel. Jag tappade ca 3-4 minuter på första löpslingan och 2-3 minuter på orienteringsdelen. Jag slutade långt ner i resultatlistan men jag är nöjd med min prestation för detta är verkligen inte min gren. Jag är stolt att jag genomförde hela testloppet och jag är glad över att jag inte fick kramp i vaderna!! Hur bra som helst! Hade detta test utförts förra hösten hade jag inte kommit långt utan att få ont! 
 
 
Igår var det sprinttest. Jag var inte jättetaggad då jag varit trött och seg hela veckan. Benen har känts väldigt tunga när jag sprunigt och att det var en JVM-test-sprint vi skulle springa gjorde det inte så mycket bättre... Vad har jag här att göra? Jag kommer ändå inte att få springa JVM. Och jag var trött på att åka iväg varje helg så mitt fokus var dåligt. Men jag tänkte om innan start, jag är här för att visa att jag vill. För jag vill ju! 
 
Loppet blev en katastrof, jag hade dålig framförhålling, valde dåliga vägval och råkade springa sista slingan baklänges...
 
 
Imorgon är det långdistans vi ska utsättas för. Det är jag mer taggad på för efter dagen känns benen ganska bra. 

10Mila 2016

Jag, Fotograf Lisa Reichenberg | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8
 
Hej! Årets 10mila-stafett är över och jag är trött som efter varje tävlingshelg. Förra året missade jag tävlingen då jag hade löparknä. I år kunde jag däremot göra comeback och såklart blev det på första sträckan! Jag älskar att få springa första sträckan på en stafett. Det är sådan fart och hets och nervositetetn tar nästan kål på en. 
 
Tyvärr ville inte min kropp sammarbeta med huvudet. Jag kände redan på uppvärmningen att jag skulle få problem med andningen men jag ville inte erkänna det för mig. Jag tänkte att jag inbillade mig men sedan ute på banan var det ett faktum. Det blev svårt att trycka på då jag fick mjölksyra så fort pulsen ökade lite. Jag fick hålla igen farten och spara på rycken. Från ingenstans fick jag ont i ryggen också, så konstigt. Som Jeanette sa "Du är ett litet problembarn" och ja haha jag är nog det! Jag tappade inte allt för mycket på täten i alla fall men jag jag vet att jag kan bättre så jag är lite bitter. 
 
Men det var kul ändå! Och vår laginsats var väldigt bra. Alla i laget gjorde bra tekniska lopp som gjorde att vi slutade på 90de plats av typ 300lag! Vi hade två kombinationslag i BDOF så vi var många tjejer som var på plats och vi var väldigt jämna i början så det var kul. 
 
Jeanette sprang i SNOs förstalag
Malin påväg mot sin tredjesista och målgång för mitt lagg
Maja Alm påväg mot seger i Dam-stafetten, jagad av Anne-Margarete Hausken-Nordberg
Frida och Lisa
Starten för 10Mila
10 Mila 2016 | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8 
 
När alla i laget var i mål var det snart dags för Herrarna + några få damer att starta den "riktiga" 10-mila kaveln. Det är alltid lika häftigt att se startfältet rusa iväg ut i natten. Vi följde sedan de två första sträckorna innan vi UOK-tjejer gick och la oss och sov fram tills slutstriden mellan topplagen som sprang i mål efter tio sträckor. 
 
 

Picknick

Picknick, Johanneberg | Nikon D90 | Nikkor 50mm f/1.8
 
Idag har Harald och jag haft picknick. Vi Köpte med oss baugetter, räkröra och jordgubbar och gick till vårat utkikspunkt på toppen av Johanneberg. Där satt/låg vi på en filt i solen och mumsade i oss all mat. Efter ett tag blev jag rastlös och då promenerade vi in till stan för jag ville kolla på ett par vita byxor jag provade när jag var inne på Zara i förrgår. Jag gillar de verkligen men de är lite för dyra och jag kommer inte på vid vilka tillfällen jag ska använde de... Men jag vill ha dem haha! 
 
Väl hemma igen bytte vi om och stack ut och joggade en sväng. Det var skönt men det var lite jobbigt andningen då jag har missat att ta allergitabletterna.. Igen.. Nu ska vi äta, hare gött! 
 

Lever livet deluxe

Golfproffs | Nikon D90 | Nikkor 50mm f/1.8
 
Livet verkligen rullar. Vilka härliga dagar det har varit det senaste! och igår var inget undantag! Klockan ett på Valand mötte jag upp Andrea och Ebba. Vi kom klädda i våra bästa golfkläder och satte kurs mot Golfbaren som ligger på Allégatan mitt i stan. Dags för match och efter många glada skratt men också ganska många irriterande läten (då jag tillexemel träffade hindren isätllet för att träffa hålen..) så gick Ebba hem som segrande. Vi firade med kulglass i solen på Kungsportsplatsen och sedan strök vi runt i lite butiker innan vi landade i en soffa på en uteservering med varsin drink i handen. Eller rättare sagt läskeblask. Vid halv fem var det dags för mig att kila till jobbet då jag hade stägningspasset igår. Det gick bra, det var lugnt och när jag kom hem bjöd Harald på bolognese. Så bra dag! 
 
Det var kul att få träffa er igen efter ett alldeles för långt uppehåll! 
 

Swedish League avslutningshelg

Jag är trött efter den senaste helgen. Det är inte konstigt då tre distanser har sprungits i övermäktig sommarvärme. Jag har inte bara blivit trött efter helgen, jag har också fyllts av massor med olika kännslor och tankar kring orientering, livet och allt och inget. Det har varit mycket orientering det sista och nu har jag fått nog känns det som trots att säsången inte ens är slut. Eller jag har nog inte tröttnat på orienteringen utan jag har tröttnat på att åka iväg varje helg långt bort och att komma hem trött  och sliten. Sedan är det dags för jobb på halvtaskiga tider så att jag inte hinner träffa mina vänner här i Göteborg och inte heller Harald känns det som. Men det är inte långt kvar tills jag får sommarlov och då ska jag passa på att umgås och vila! 
 
Helgen var i alla fall bra. Jag åkte upp som planerat med Järla på onsdagens eftermiddag. De dumpade mig i Sandviken där jag  plockades upp av GOF, som jag sedan bodde med restan utav helgen. Första tävlingen var sprinten som ni kan se och läsa om i inlägget nedan. Det var nervöst kul och klurigt och varmt att springa! I förra inlägget berättade jag även om att vi under vilodagen dagen därpå skulle gå en höghöjdsbana men så blev det inte. Istället strosade vi runt i Sandvikens shoppingkvarter. Jag köpte ingenting. Dagen efter vilodagen var det dags för tävling två, medeldistans. Jag var riktigt taggad för jag visste att det skulle bli svårt, och när det är svårt är jag riktigt bra!
 
Det gick väldigt bra, jag fick de flesta kontroller som jag ville och jag har inte bommat mer än runt 2 minuter. Tyvärr var jag inte vad vid denna terräng vilket resulterade i att jag hade väldigt svårt att springa snabbt. Underlaget var jättestenigt  så jag var rädd att trycka på för det var så lätt att snubbla eller trampa snett. Jag försökte att runda de stenigaste partierna men det var sten överallt. Loppet ser ni på kartklippet nedan: 
Swedish League avslutades i Söndags med jaktstart och långdistans. Inför jaktstarten låg jag på 18de plats. De senaste åren har jag under jaktstarterna aldrig orkat hänga med så länge. Jag har tappat mycket jämfört med de framför, jag har även tappat placeringar. I år hade jag, nu när jag tänker efter, inte dirket någon plan eller målbild mer än att plocka någon placering. Starfältet var väldigt tätt så jag hade goda chanser att ta placeringar. I början av loppet går det riktigt bra. Redan påväg mot andra kontrollen har jag sprungit ikapp tre löpare. WOW tänker jag och kroppen känns pigg! Men ju mer backarna tilltar, tilltar även syran i benen, andningen ökar och kroppen skriker. Det är en märklig kännsla men jag skiter i den och hänger på de andra i klungan. Efter ytterligare några kontroller har jag kommit kapp ännu fler men jag känner mig riktigt seg och låren värker. På långsträckan väljer jag ett eget vägval och avlägsnar mig från klungan men jag tappar helt uppfattningen om vart jag är och blir stillaståendes när jag ser min gamla klunga dra iväg åt ett jättekonstigt håll. Är det jag som är helt fel eller är de dem? I en minut står jag bara still tills jag ser en bakomjagandes klunga komma forcerandes i min rikting. "okej jag är nog rätt ändå" tänker jag och lägger in världens spurt för att de inte ska komma ikapp mig... Smart, där ökade ju inte syran något... Vid kontrollen är den gamla klungan och jag samlade igen men vi har fått tillskott av Jeanette som kom som skjutandes ur en kanon med mega energi och bara matar förbi en.. Coolt, gött jobb Nettan!
 
Vid varvningen ville jag bara springa in i mål. Jag var helt slut. Men nej, ut på ett nytt varv! Jag valde ett lite snällade vägval för jag pallade inte med all jäkla sten. Stig <3 Moa i detta fall. 
 
När jag springer på upploppet har jag bara en sak i sikte och det är att kuta om hon jag har framför mig och det var så skönt att kliva över mållinjen först av oss två! En seger för mig! Och jag bara föll ihop och hjärtat pumpade och lungorna jobbade i ett. Vilken känsla. Så fruktansväd men så jälva härlig! 
 
Jag gillar jaktstarter för ens kapacitet blir så mycket högre än i vanliga fall. Tempot dras upp rejält och när man är i mål inser man hur snabb man egentligen är om man skulle kunna pressa sig själv att trycka på och orientera i så hög fart. Det får mig att vilja träna på mer. 
Swedish League #6 2016 | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8 
 
Jag är nöjd över min prestation i Swedish League. Jag tangerade mitt bästa slutresulat någonsin. Hade jag fått springa om en etapp hade det varit långdistansen i Göteborg. Då var jag inte mentalt bra och bommade 10 jätteonödiga minuter. 
 
 
 

Klurigt i Sandviken

 Swedish League #5 | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8

God morgon världen. Jag är nyvaken och har ont i min högra visdomstand. Jag har alltså haft bättre stunder i livet och ett exempel är gårdagen, den var både rolig och varm. Igår sprang jag den femte deltävlingen i SL i Sandviken och distansen var sprint. När det är sprint i Sverige brukar det vara ganska lätt, man kan ha god framförhållning och trycka på i löpningen. Det kunde jag inte igår! Sprinten gick i ett jättebra område och banläggaren hade gjort ett flitigt jobb med att försöka trolla bort oss. Jag fick verkligen fokusera på vart jag var och vart jag skulle hela tiden för annars skulle jag tappat bort mig totalt. 

Ni ser min rutt på kartan ovan. Jag är ganska nöjd med loppet, jag valde både bra och sämre vägval. Vid varje kontroll fick jag även stanna då jag inte hade någon framförhållning, det gick för snabbt, kartan var rörig och vägvalen krokiga. Jag var tvungen att ta en sträcka i taget och har nog tappat lite mer än 1minut på det (3 till 4s x 20 = 60 till 80s) men det kanske var bra för då fastnade jag inte i de farligaste fällorna. Huvudsaken är att det är kul och det var det! Jag slutade på en 14de plats 2:02 efter segrarinnan, ett bra resultat för att heta Moa G. 

Efter tävlingen åkte jag och de jag bor med, denna helg är det Göteborgs orienteringsförbund, tillbaka till vårt boende utanför Ockelbo och åt grillat till middag! Första grillningen för i år! Det var gott. Idag är det vilodag och jag ska möta upp bla Fanny och Agnes och vi ska nog gå en höghöjdsbana! 

On The Move

Nu är jag i rörelse igen! Klockan ringde 05:00 och en timme senare satte sig Harald och jag på tåget mot Stockholm. Anledningen till detta är att jag ska på intagningsintervju för Kulturamas fotoutbildning! Ni minns bilderna jag skickade in? De måste satt sina spår! Det är lite nervöst men jag tror nog att det kommer gå bra. Spännande och kul är det i alla fall! 

Vi har lite mer än en timme kvar på tågresan. Harald spelar något spel på telefonen, jag är åksjuk och mår illa. Jaja, här kommer lite snapshots från de senaste dagarna 






1 Maj & Lång DM

Körsbärsträd den 1 maj | Nikon D90 | Nikkor 50mm f/1.8
 
Idag vaknade jag upp i Uddevalla. Jag åkte dit igår efter årets första DM-tävling som avgjordes i Stenungsund. Min plan för loppet var att ta det ganska lugnt då jag i fredags sprang ett "3000meters-test" på gymmet. Jag var lite sliten och ville inte slita på kroppen ännu mer. Det blev ett fint och kul pass i härlig bohusterräng se karta nedan (och nej jag sprang inte så tokigt till ettan) Resultatet blev en andra plats bakom Malin W och före Maria E, kul! Kvällen spenderade jag med Malin, vi pratade ikapp om allt som hänt det senaste, det var också kul! 
Maria, Malin & jag
 
Redan vid elvatiden idag var jag tillbaka i Göteborg. Harald och jag vaknade till ordentligt ute på tennisbanan i kvarteret där vi spelade några bollar. Vi var inte så bra och banan var lite gropig med vattenpölar så det var tyvärr inte jättekul. Något som var kul däremot var att strosa omkring i Göteborg tillsammans. Jag ville gå och se de fina körsbärsträden och ta kort och det fick jag :):) Sen gick vi å gick och vi stannade inte förrän någon timme eller två senare, då mös vi på Trädgårdföreningens gräsmatta med jordgubbar och nutella.  
 
Lång DM 2016