Fram tills idag och lite längre

 
 
 
 
 I början av 2015 bestämde jag mig för att 2016 skulle bli mitt år. Det skulle bli året då jag äntligen fick ett individuellt SM-löv, året då jag äntligen skulle få förtroendet att springa i blågula kläder. Jag vet att jag kan och att jag har det som krävs om jag bara får till en kontinutet i träningen och spikar kontrollerna. Jag har varit där flera gånger men tyvärr aldrig under rätt tillfälle. 
 
Som ungdom var jag där hela tiden. Jag var snabbast och bäst i distriktet och på större tävlingar föll jag inte längre ner än till placering 10. I mitt huvud är jag fortfarande så bra och därför är det ganksa jobbigt att nu på senare tid gå igenom resultatlistan. Mitt namn finns inte med topp tio utan topp 20-25, topp 15 om jag har "tur". 
 
Jag tycker det är jobbigt att inse att personer som jag så enkelt sprang om orkar jag inte hänga på idag. Jag tycker det är irriterande att jag blir slagen av personer som jag förut slog. Och jag frågar mig, hur har det blivit så? Varför är det ombytta roller? Jag försöker alltid komma på någon bra ursäkt som att jag bommade, jag tog inte i, jag försökte inte osv men jag vet innerst inne att jag tog i och att jag kunde inte ta i mer. 
 
Det började gå utför efter att jag kom in på Hallseberg. (Det låter ledsamt att skriva så men det var så det var) Jag kom dit med drömmar om SM-guld och junor-VM. Jag ville vara med på alla träningar, jag ville träna mest, jag ville ju bli bäst. Mitt första år planerade jag 350 träningstimmar. 350 jävla träningstimmar från att ha tränat i snitt 2 gånger i veckan till 350h på ett år... Det är inte rimligt men det visste inte jag då. Jag tänkte att ska jag bli bra ska jag träna mycket. Jag blir arg på min ivrighet och jag blir arg på mina tränare som tillät mig att ha kvar planen. HUR KUNDE DEM? Två månade senare var jag både sjuk och skadad och mina 350h blev 186h det året och jag ökade min träning med mer än 100%.
 
Min kropp förändrades totalt under tiden i Hallsberg. Jag växte och fick både rumpa och lår att springa omkring med. Den ökade styrketräningen gav mig muskler och breda axlar. Det blev en stor omställning jag inte var beredd på. Jag var inte den där lätta spänstiga tjejen längre och sedan dess har jag haft problem med att acceptera evolutionen i mig. Det är många gånger jag önskat att jag kunde få stanna kvar i kroppen som tog mig runt 3km på 11:30 utan problem. Det är så många gånger jag önskat att jag haft "anorexia" för att slippa släpa omkring på de extra kilogrammen.
 
Det är sjukt när jag tänker på det och jag var nog lite sjuk då också. Jag tränade mer än vad jag någonsin tidigare gjort och jag ville bli lätt så jag tänkte hela tiden på vad jag åt och detta resulterade i halsont, på halsont, på förkylning, på benhinneinflammation, på schlatter, på löparknä, på halsont. Såhär var det i två år. Jag varvade mycket träning och lite mat med sjukdom och mycket mat för att bli friskt. Vad höll jag på med egentligen? 
 
Var det detta sättet jag skulle bli Svensk mästarinna på? Jag var blind eller ville inte inse att jag bröt ner mig själv. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tänkte... Blev jag påverkad utav alla andra och vad dem tränade? Blev jag påverkad av mina tränare? Vad var det som gjorde att jag höll på på det sätter jag gjorde? Jag vet inte riktigt men jag tror att vetskapen om att jag var bra när jag inte var "tung" var en stor bidragande faktor. Det var kaos i hjärnan och jag försöker trassla upp det nu men jag vet inte riktigt vad jag får fram mer än en önskan om att få börja om från början.
 
Mina juniorår blev inte alls som jag drömt om. Jag har inget individuellt SM-guld och jag kommer inte att få springa Junior-VM. Gör det mig till en sämre människa? Abslolut inte. Gör det mig ledsen? Ja det gör det för det är en dröm som jag vet hade slagit in om jag bara hade haft lite pli. 
 
Jag tror att mycket av mitt fokus har legat på att bara bli så bra som möjligt. Jag har missat poängen med varför jag håller på. Jag tyckte inte om att träna innan Hallsberg och jag tycker inte alltid om att träna idag heller. Det jag tycker om är att orientera och tävla när det går bra. Jag vill bli bra, jag vill bli bäst men för att kunna bli det måste jag tycka om vägen dit. Jag måste se mina brister och svagheter och inte skämmas för dem. Jag måste jobba med migsjälv och inte mot. 
 
Efter att jag bestämde mig för att 2016 skulle bli mitt år har träningen flutit på bra. Jag tränade det jag tyckte var kul för att hitta glädjen i att träna. Jag tränade när jag tyckte att det passade och sedan ökade jag mängden och intensiteten, och inför hösten 2015 var jag i mycket bättre form än tidigare. Jämfört med resten utav Sverige var jag kanske inte mycket för världen men jag hade lyckats, på egenhand, ta mig tillbaka till ett stabild läge. Ett läge där jag var nöjd med mig själv och hade ett mål att springa emot.
 
När jag ställde mig på startlinjen för första gången i år, 2016, var det med förväntansfulla känslor och nervösa tankar om hur det skulle bli. Tävlingspremiären blev i Danmark och det gick fantastiskt bra. Jag kände mig lätt, snabb och jag hade ork kvar hela vägen in i mål. Vilken fantstik jävla känsla. Bästa känslan någonsin. 
 
Den känslan av adrenalin och lycka i kroppen var helt makalös. Drömmen om att 2016 skulle bli mitt år kunde bli till verklighet! Vårsäsongen blev tyvärr inte säsongen då det skedde och just nu funderar jag på varför. 
 
Jag har varit i bra löpform nästan hela våren, det som har stoppat mig i år har varit den mentala delen och orienteringen. Jag har bommat i snitt ca 4 minuter varje tävling och jag vill säga att orsaken har varit att jag inte varit tillräckligt fokuserad. Orientera det kan jag ju. På tävlingsdagarna har jag inte varit laddad och taggad på samma sätt och under loppet har jag mest varit glad över att jag kunnat springa så bra. Men det räcker ju inte med att springa snabbt, jag måse ju orientera också! 
 
Jag tror att mitt fokus sakta men säkert försvann när tankar kring framtiden kom emellan. Vad ska jag göra när jag blir stor? Hur ska det gå med mig och Harald? Är det här rätt? Vill jag verkligen detta? Hur ska jag ha råd med det där och när ska jag ha tid att träffa dem? Någonstans mitt i alla dessa tankar försvann målbilden om mitt 2016. 
 
Fan. 
 
Jag hade formen men fucka upp. Kunde jag inte bara ha skärpt mig? Jag vet inte.
 
Nu går vi snart in i grundträningsperioden inför hössäsongen. Mitt mål är löv på SM-distanserna och en dröm är att få springa Junior-EM. Jag blev dock lite ledsen när jag insåg att uttagningen till EM baseras till viss del på JVM-testerna som var i helgen... Kul, de gick ju kalasbra. Men nu är det faktiskt nu eller aldrig. Snart är 2016 över och jag skulle bli otroligt besviken om jag inte lyckades få till det en enda gång.
 
Nu kör vi.  
 

Kommentarer
Postat av: Sanna Skoog

Hej Moa! Jag känner igen mig sjukt mycket i det du skriver, det har varit exakt samma sak för mig. Jag har dock inte haft oturen med alla skador, det har varit andra saker som hindrat mig.

Jag ville bara säga att om du fortsätter kämpa och verkligen vill detta så tror jag att det kommer komma en vacker dag. Jag fick mitt första SM-löv förra året och det kändes asbra! Nu är jag senior och långt ner i resultatlistorna igen men förhoppningsvis kommer jag sakta men säkert klättra högre upp. Jag tror på dig och det känns extra bra för mig att veta att jag inte är ensam. Tänkte bara att du också ville höra att vi är fler som kämpar en bit efter de bästa men ändå har drömmar! En dag då jävlar! ;)

2016-05-25 @ 16:51:07
Postat av: Malin

Ett tips, läs boken mental tuffhet av John Jouper. Den har hjälpt mig helt obeskrivligt mycket med min prestationspsykologi!

2016-05-26 @ 07:11:33
URL: http://nouw.com/johanssonmalin
Postat av: Anonym

Himla bra skrivet!!

2016-05-27 @ 04:32:09
URL: http://lisagoeswest.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback