Tårar i Brisbane

Ja vart ska jag börja... Jag är framme i Brisbane och har nu tillbringat två hela dagar i staden och i skolan. 
 
Under den 27 timmar långa flygresan hit hann jag se fem filmer varav två påminde mig om det jag var/är på väg in i. Jag kunde verkligen känna igen mig i självständigheten och befrielsen av att ta tag i sin dröm och förverkliga den. Och där satt jag i flygstolen och tittade ut över Brisbane och fälde några tårar av lycka. Det kändes så häftigt att här kommer lilla jag till stora Brisbane och jag är helt själv, jag kan göra precis vad jag vill.
 
Jag landade på eftermiddagen när solen var påväg ner så nr jag klev ut från flygplatsen slogs jag långa, varma, orangea strålar. Det var nästan som i en film men filmen avbröts när jag kliver in i huset där jag ska bo. 
 
Jag brukar inte vara kräsen och jag hade inte jättehöga förväntningar på mitt boende men alltså jag blev så chockad. In kliver jag i vad man kan kalla råtthål. Det är saker överallt, trångt och smutsigt, framförallt smutsigt och då försvann liksom all glädje och jag tänkte, hur fan ska jag stå ut här i fyra månader? Det var inte alls kul och då grät jag tårar av missnöje i smyg på den trasiga toaletten. 
 
Nu två dagar senare när jag lärt känna min rumskarmat, Kelly, och värdmamma Patricia lite mer, och när jag varit i skolan känns det bättre. Skolan är väldigt seriös och den är fräsch och har fritt wifi (wiho!) och jag har bara fått goda intryck av Brisbane som stad. Trots att det bor 2miljoner märks det verkligen inte. Jag har plats på trotoaren och köerna i butikerna är inte långa. 
 
 
Här är jag på min första löprunda i Alexandra Hills, förorten jag bor i. Hittade en liten dunge att springa i med för det mesta fick jag röra mig på asfalterade gator. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback