10Mila 2016

Jag, Fotograf Lisa Reichenberg | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8
 
Hej! Årets 10mila-stafett är över och jag är trött som efter varje tävlingshelg. Förra året missade jag tävlingen då jag hade löparknä. I år kunde jag däremot göra comeback och såklart blev det på första sträckan! Jag älskar att få springa första sträckan på en stafett. Det är sådan fart och hets och nervositetetn tar nästan kål på en. 
 
Tyvärr ville inte min kropp sammarbeta med huvudet. Jag kände redan på uppvärmningen att jag skulle få problem med andningen men jag ville inte erkänna det för mig. Jag tänkte att jag inbillade mig men sedan ute på banan var det ett faktum. Det blev svårt att trycka på då jag fick mjölksyra så fort pulsen ökade lite. Jag fick hålla igen farten och spara på rycken. Från ingenstans fick jag ont i ryggen också, så konstigt. Som Jeanette sa "Du är ett litet problembarn" och ja haha jag är nog det! Jag tappade inte allt för mycket på täten i alla fall men jag jag vet att jag kan bättre så jag är lite bitter. 
 
Men det var kul ändå! Och vår laginsats var väldigt bra. Alla i laget gjorde bra tekniska lopp som gjorde att vi slutade på 90de plats av typ 300lag! Vi hade två kombinationslag i BDOF så vi var många tjejer som var på plats och vi var väldigt jämna i början så det var kul. 
 
Jeanette sprang i SNOs förstalag
Malin påväg mot sin tredjesista och målgång för mitt lagg
Maja Alm påväg mot seger i Dam-stafetten, jagad av Anne-Margarete Hausken-Nordberg
Frida och Lisa
Starten för 10Mila
10 Mila 2016 | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8 
 
När alla i laget var i mål var det snart dags för Herrarna + några få damer att starta den "riktiga" 10-mila kaveln. Det är alltid lika häftigt att se startfältet rusa iväg ut i natten. Vi följde sedan de två första sträckorna innan vi UOK-tjejer gick och la oss och sov fram tills slutstriden mellan topplagen som sprang i mål efter tio sträckor. 
 
 

Swedish League avslutningshelg

Jag är trött efter den senaste helgen. Det är inte konstigt då tre distanser har sprungits i övermäktig sommarvärme. Jag har inte bara blivit trött efter helgen, jag har också fyllts av massor med olika kännslor och tankar kring orientering, livet och allt och inget. Det har varit mycket orientering det sista och nu har jag fått nog känns det som trots att säsången inte ens är slut. Eller jag har nog inte tröttnat på orienteringen utan jag har tröttnat på att åka iväg varje helg långt bort och att komma hem trött  och sliten. Sedan är det dags för jobb på halvtaskiga tider så att jag inte hinner träffa mina vänner här i Göteborg och inte heller Harald känns det som. Men det är inte långt kvar tills jag får sommarlov och då ska jag passa på att umgås och vila! 
 
Helgen var i alla fall bra. Jag åkte upp som planerat med Järla på onsdagens eftermiddag. De dumpade mig i Sandviken där jag  plockades upp av GOF, som jag sedan bodde med restan utav helgen. Första tävlingen var sprinten som ni kan se och läsa om i inlägget nedan. Det var nervöst kul och klurigt och varmt att springa! I förra inlägget berättade jag även om att vi under vilodagen dagen därpå skulle gå en höghöjdsbana men så blev det inte. Istället strosade vi runt i Sandvikens shoppingkvarter. Jag köpte ingenting. Dagen efter vilodagen var det dags för tävling två, medeldistans. Jag var riktigt taggad för jag visste att det skulle bli svårt, och när det är svårt är jag riktigt bra!
 
Det gick väldigt bra, jag fick de flesta kontroller som jag ville och jag har inte bommat mer än runt 2 minuter. Tyvärr var jag inte vad vid denna terräng vilket resulterade i att jag hade väldigt svårt att springa snabbt. Underlaget var jättestenigt  så jag var rädd att trycka på för det var så lätt att snubbla eller trampa snett. Jag försökte att runda de stenigaste partierna men det var sten överallt. Loppet ser ni på kartklippet nedan: 
Swedish League avslutades i Söndags med jaktstart och långdistans. Inför jaktstarten låg jag på 18de plats. De senaste åren har jag under jaktstarterna aldrig orkat hänga med så länge. Jag har tappat mycket jämfört med de framför, jag har även tappat placeringar. I år hade jag, nu när jag tänker efter, inte dirket någon plan eller målbild mer än att plocka någon placering. Starfältet var väldigt tätt så jag hade goda chanser att ta placeringar. I början av loppet går det riktigt bra. Redan påväg mot andra kontrollen har jag sprungit ikapp tre löpare. WOW tänker jag och kroppen känns pigg! Men ju mer backarna tilltar, tilltar även syran i benen, andningen ökar och kroppen skriker. Det är en märklig kännsla men jag skiter i den och hänger på de andra i klungan. Efter ytterligare några kontroller har jag kommit kapp ännu fler men jag känner mig riktigt seg och låren värker. På långsträckan väljer jag ett eget vägval och avlägsnar mig från klungan men jag tappar helt uppfattningen om vart jag är och blir stillaståendes när jag ser min gamla klunga dra iväg åt ett jättekonstigt håll. Är det jag som är helt fel eller är de dem? I en minut står jag bara still tills jag ser en bakomjagandes klunga komma forcerandes i min rikting. "okej jag är nog rätt ändå" tänker jag och lägger in världens spurt för att de inte ska komma ikapp mig... Smart, där ökade ju inte syran något... Vid kontrollen är den gamla klungan och jag samlade igen men vi har fått tillskott av Jeanette som kom som skjutandes ur en kanon med mega energi och bara matar förbi en.. Coolt, gött jobb Nettan!
 
Vid varvningen ville jag bara springa in i mål. Jag var helt slut. Men nej, ut på ett nytt varv! Jag valde ett lite snällade vägval för jag pallade inte med all jäkla sten. Stig <3 Moa i detta fall. 
 
När jag springer på upploppet har jag bara en sak i sikte och det är att kuta om hon jag har framför mig och det var så skönt att kliva över mållinjen först av oss två! En seger för mig! Och jag bara föll ihop och hjärtat pumpade och lungorna jobbade i ett. Vilken känsla. Så fruktansväd men så jälva härlig! 
 
Jag gillar jaktstarter för ens kapacitet blir så mycket högre än i vanliga fall. Tempot dras upp rejält och när man är i mål inser man hur snabb man egentligen är om man skulle kunna pressa sig själv att trycka på och orientera i så hög fart. Det får mig att vilja träna på mer. 
Swedish League #6 2016 | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8 
 
Jag är nöjd över min prestation i Swedish League. Jag tangerade mitt bästa slutresulat någonsin. Hade jag fått springa om en etapp hade det varit långdistansen i Göteborg. Då var jag inte mentalt bra och bommade 10 jätteonödiga minuter. 
 
 
 

Klurigt i Sandviken

 Swedish League #5 | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8

God morgon världen. Jag är nyvaken och har ont i min högra visdomstand. Jag har alltså haft bättre stunder i livet och ett exempel är gårdagen, den var både rolig och varm. Igår sprang jag den femte deltävlingen i SL i Sandviken och distansen var sprint. När det är sprint i Sverige brukar det vara ganska lätt, man kan ha god framförhållning och trycka på i löpningen. Det kunde jag inte igår! Sprinten gick i ett jättebra område och banläggaren hade gjort ett flitigt jobb med att försöka trolla bort oss. Jag fick verkligen fokusera på vart jag var och vart jag skulle hela tiden för annars skulle jag tappat bort mig totalt. 

Ni ser min rutt på kartan ovan. Jag är ganska nöjd med loppet, jag valde både bra och sämre vägval. Vid varje kontroll fick jag även stanna då jag inte hade någon framförhållning, det gick för snabbt, kartan var rörig och vägvalen krokiga. Jag var tvungen att ta en sträcka i taget och har nog tappat lite mer än 1minut på det (3 till 4s x 20 = 60 till 80s) men det kanske var bra för då fastnade jag inte i de farligaste fällorna. Huvudsaken är att det är kul och det var det! Jag slutade på en 14de plats 2:02 efter segrarinnan, ett bra resultat för att heta Moa G. 

Efter tävlingen åkte jag och de jag bor med, denna helg är det Göteborgs orienteringsförbund, tillbaka till vårt boende utanför Ockelbo och åt grillat till middag! Första grillningen för i år! Det var gott. Idag är det vilodag och jag ska möta upp bla Fanny och Agnes och vi ska nog gå en höghöjdsbana! 

1 Maj & Lång DM

Körsbärsträd den 1 maj | Nikon D90 | Nikkor 50mm f/1.8
 
Idag vaknade jag upp i Uddevalla. Jag åkte dit igår efter årets första DM-tävling som avgjordes i Stenungsund. Min plan för loppet var att ta det ganska lugnt då jag i fredags sprang ett "3000meters-test" på gymmet. Jag var lite sliten och ville inte slita på kroppen ännu mer. Det blev ett fint och kul pass i härlig bohusterräng se karta nedan (och nej jag sprang inte så tokigt till ettan) Resultatet blev en andra plats bakom Malin W och före Maria E, kul! Kvällen spenderade jag med Malin, vi pratade ikapp om allt som hänt det senaste, det var också kul! 
Maria, Malin & jag
 
Redan vid elvatiden idag var jag tillbaka i Göteborg. Harald och jag vaknade till ordentligt ute på tennisbanan i kvarteret där vi spelade några bollar. Vi var inte så bra och banan var lite gropig med vattenpölar så det var tyvärr inte jättekul. Något som var kul däremot var att strosa omkring i Göteborg tillsammans. Jag ville gå och se de fina körsbärsträden och ta kort och det fick jag :):) Sen gick vi å gick och vi stannade inte förrän någon timme eller två senare, då mös vi på Trädgårdföreningens gräsmatta med jordgubbar och nutella.  
 
Lång DM 2016
 
 

Min helg | Swedish League

Swedish League #3
 
Helgen har jag spenderat här i Göteborg och jag har sprungit båda Swedish League tävlingarna.
 
I lördags avgjordes SL 3 och det var dags för långdistans igen. Jag var tyvärr inte så mentalt förberedd utan var väldigt trött i huvudet och hade svårt att fokusera. Ett trött huvud i kobination med pigga ben resulterade i loppet som ni ser på kartan ovan... En röra av rosa.. Jag bara sprang utan att kolla på kartan imprinsip, föreställde mig att jag var på ett visst ställe fast jag i själva verket var på ett helt annat. Ja tekniskt sett så fanns det en hel del förbättringsområden, vad hände med riktningen ut från kontroll 3 till exempel? Och kontrolltagninen av 2an, 6an och 9an? Och vad gjorde jag för sväng påvägen till 5an? 
 
Något som fungerade bra var löpningen och det är alltid kul. Jag kunde trycka på och fick inte ont! Jag hade också bra planering utav mina vägval och jag tror jag valde de bättre alternativen. 
 
 
Swedish League 4 | På söndagen stod det medeldistans (äntligen medeldistans!) på schemat och det var hur kul som helst! Jag tyckte banan vi fick springa var riktigt kul, den bjöd på allt! Långa och korta sträckor, lättlöpt terräng såväl som tunglöpt och vägvalsproblematik. Vad mer kan man begära? 
 
Efter en liten besvikelse över lördagens långdistans skärpte jag till mig och fokuserade. Det blev ett bra lopp! Snurrade bara till det någon minut eller två och resten gick som per automatik.
 
Det bästa med loppet var nog att komma springades på upploppet och höra alla som hejade och att de pratade om mig i speakern. Det händer så sällan att de talar om lilla jag men i söndags hände det för jag kom in i ledningen med 4 minuter! Det var riktigt najs! Tiden höll sig länge och jag slutade tillsist på en nionde plats och det är mitt näst bästa resultat under en SL-tävling! 
 
Helgen i helhet har varit perfekt. Jag fick orientera, fotografera, träffa mamma och pappa och umgås med mina vänner. Och så fick jag se Malin W igen! Hur bra är inte det? Bättre kan det nästan inte bli! 
 
 
 

Natt-SM

Natt-SM 2016 och min fantastiska bom
 
Mitt första natt-SM blev en besvikelse och det är med tårar i ögonen jag skriver det. Det var en stor chans för mig att få göra ett bra lopp och äntligen få ta hem det där eftertraktade SM-lövet. Kroppen kändes riktigt bra under uppvärmningen, jag var fokuserad, lite nervös och jag såg fram emot natten. Jag tyckte det skulle bli så kul att få springa! 
 
Och som jag inleder loppet, som en vinnare med stort självförtroende, jag äger och springer så jävla bra. Jag ler ute i skogen och har kul, jag njuter. Men när lyckan var som störst och löpningen skulle gå som lugnast stressar jag upp mig av någon anledning. Kontrolltagningen av fyran vill jag bara spy på. Jag har en plan om hur jag ska ta den men när den sista kompassgången inte lyckas och jag hamnar snett blir jag helt till mig typ. Jag ser sedan en i min klass och börjar automatiskt följa efter tills jag inser "va fan gör du? skärp dig och spring tillbaka dit du visste vart du var" Och så gjorde jag det och tog en ny kompasskurs men hamna fel igen och igen och igen. Jag kan inte komma på varför man jag slarvade med min kompassgång från första början. Det är så klantigt gjort men jag antar att jag inte ville slösa tid utan bara hitta kontrollen så fort som möjligt.. Det gick ju bra.. Tillslut får jag äntligen till det och hittar den efter cirka 10 minuters "letande". Jag har gråten i halsen. Det som gick så jäkla bra. Men jag skakade av mig misstaget och tänkte att det inte gjorde så mycket för under ett natt-lopp kan allt hända. Jag laddade om mentalt, hittade motivationen och sprang på bra igen. 
 
Men just då när motivationen och orienterarglädjen var tillbaka blir det helt bäckmörkt. Lampan min slocknade och jag hade varken extralampa eller kartlyse. Jag visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta. Det här händer bara inte tänkte jag. Jag försökte få i gång lampan igen, jag tänkte att det vvar glapp i sladden bara men det förblev mörkt. Jag hade dock blivit ikapp sprungen av två i klassen så jag tänkte att jag kunde hänga med dem resten av banan men det var hopplöst. Jag snubblade fram och ramlade på allt så jag beslöt mig för att bryta och gå hem. 
 
Resten utav kvällen forsade tårarna ner för kinderna. Det är så typiskt. När jag för en gångs skull kan springa och kroppen känns bra, jag är inte skadad och inte sjuk då slocknar lampjävlen. Vad är oddsen? Jag blir så lack, jag orkar inte. Det hade kunnat bli ett bra resultat trots missen för jag låg bra med innan jag bommade.
 
Jag får ta med mig en sjukt bra inledning, att jag inte gav upp efter bommen och hittade motivationen igen, det är jag riktigt stolt över. Och så tar jag med mig att jag hade så himla kul i början, jag log verkligen när jag sprang! 

Spring!

 Jag efter dagens löptur | Iphone 6
 
Det är kul att springa när man har fina träningskläder, man känner sig snabb och får kommentarer om att man har ett snyggt löpsteg. Precis så var det idag när jag efter många om och men beslöt mig för att snöra på mig löparskorna och sticka ut på ett intervallpass. Anledningen till 'om och men' var den att jag på morgonen vaknade med halsont som på eftermiddagen försvann. Jag visste inte riktigt om jag var löpbar eller inte men eftersom smärtan försvann och jag kände mig pigg så beslöt jag mig för att give it a go. Och det blev ju bra! 
 
Jag sprang från lägenheten upp till Safjället där det finns en 2.5-kilometers motionsslinga i ett skogsparti. Perfekt för intervallpass och morgonjogg. Det blev 20st härliga 200-meters intervaller med joggvila emellan.
 
Efter träningspasset stretchade jag igenom vaderna, åt lite hastigt och begav mig sedan till jobbet. Jag blir glad när jag kliver in på jobbet då mina arbetskamrater är roliga. Det är det bästa med att jobba på Roots! Jag jobbade stägning idag och det gick bra det också. Imorgon är jag ledig och ska då träffa Ebba, vad vi hittar på det vet jag inte. Jag ska i alla fall förbereda mig inför natt-SM som är nu på fredag genom att planera dagen, kolla gamla kartor och stanna uppe lite längre än vanligt, som idag, för att förlänga dagen. 
 
Nu orkar jag dock inte vara vaken längre. Dags att bygga upp sig genom lite (mycket) sömn! God natt.
 

Bilder & tankar från Swedish League 1&2

Olseröd vid Brösarp | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8 
 
Hola amigos. Jag har precis kommit hem efter ett återhämtningspass och ett tennispass med Ebba. Vi var faktiskt riktigt bra (om vi jämför oss med de gånger vi tidigare spelat tennis) och det var kul!
 
Helgen spenderades, som ni säkert vet vid detta laget, i Brösarp där jag sprang de första SL-tävlingarna för året. Det var jättekul att få tävla och träffa alla vänner igen efter en lång vinters uppehåll. Under sprinten i lördags kändes kroppen lite tung och inte alls så explosiv som den varit tidigare i "vår". Detta höll i sig även under söndagen och jag fick verkligen ta i för att komma fram. Det var inte så roligt då banan var 9km och jag blev trött redan i början... När jag sedan bommar kontroll 2 med ca 4 minuter och löpare som startat 6-8min bakom mig kommer ikapp tappade jag modet och gav liksom upp. Jag var så nära på att gå hem men jag bestämde mig tillslut för att jogga runt resten utav banan. Loppet resulterade i ett riktigt långpass på 1timme och 36 minuter ca 27 minuter efter segrarinnan. Jag gjorde både bra och lite sämre vägval och kroppen efter loppet kändes faktiskt ganska bra. 
 
Så här i efterhand tycker jag att jag betedde mig väldigt vekligt. Visst kroppen kändes inte 100 och jag hade bommat ganska rejält men ändå? Varför kunde jag inte försöka att ta i? Varför gav jag upp för? Jag vet inte riktigt. Jag är kluven i min tankar krig gårdagens lopp (som ni förövrigt ser nedan). Nu laddar jag inför nästa helg istället. Då är det Natt-SM och det kommer att bli mitt första någonsin!
 
Swedish League #2 
Bilder ifrån EM-testerna i fredags | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8
 
 
Swedish League #2 | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8
 

Nord Jysk, tävlingspremiär

 
Hej! Nu är jag tillbaka i Sverige igen och ska snart bege mig till gymmet för ett återhämtningspass efter gårdagens tävlingspremiär! Som jag tidigare skrev fick jag otroligt ont i jumsken men efter en vilodag och en hel del voltarenpiller samt salva var smärtan borta och jag bestämde mig för att starta på tävlingan igår. 
 
Det var jätteroligt och det gick riktigt bra! Jag hade bra riktning och framförhållning så det mesta flöt bara på! Dock gjorde jag ett dåligt vägval till kontroll 10 där jag fegade och sprang runt. Där tappade jag ca 1min... Men det var så kul att få tävla igen! Jag slutade på en elfte plats ca 6(!!!) minuter efter.. Jag som tyckte jag sprang asfort haha... 
 
 

På Dansk mark

Jag befinner mig i Danmarks nordligaste stad, Skagen, på läger med Bohuslän-Dals orienteringsförbund. Vi anlände igår mitt på dagen och öppnade hårt med två pass, varav ett var en nattävling.
 
Det var nostalgiskt att ta Stenafärjan från Gbg över till Fredrikshamn. Jag minns så väl hur jag sprang omkring på båtens alla deck och lekte när jag var liten. Jag minns hur storartat och mäktigt det var att forsera fram över det öppna vattnet och hur läskigt det var att tänka på Titanic samtidigt och hur avundsjuk jag var på alla som fick bruncha i restaurangen.. I år var det dock min tur att få mummsa i mig äggröra och pannkakor med havet som utsikt, och gött var det! 
 
Utsikt från soldecket | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8
 
Träningarna i går var inte jätteroliga med det var väldigt härligt att vara ute och springa på barmark. Tyvärr fick jag riktigt ont i höger jumske/höftböjare under nattpasset så idag har jag avstått från löpning. Jag vet inte vad det är det jag fått men nu när jag tänker efter så har jag känt lite hela denna veckan men det var inte förrän igår det blommade upp rejält. 
 
Jag blev jätteledsen när jag fick avbryta pga smärta för jag såg hela vårsäsongen försvinna som såpbubblor i luften. Jag orkar inte med fler skador som ska stoppa mig... Idag känns det i alla fall lite bättre men det är jobbigt att inte veta om det är allvarligt eller ej.. 
 
I dag var det första etappen i Nord Jysk 2 dagars.. Jag tog bara kartan och promenerade omrking i sanddynerna och fotograferade. Efter tävlingen åkte vi norrut till Danmarks nordligaste punkt. Grenen. Där blev det photoshoot i de kyliga vindarna.
 
BDOF-are precis på Grenen | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8
 
 

Sovrum

Sovrummet på Thorburnsgatan | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8
 
Det är soligt utomhus men jag är inne och drar mig. Solen skiner och skapar ett härligt ljus i sovrummet, ett ljus som jag alldeles nyss förevigade. 
 
Igår sken också solen men då arbetade jag från att den gick upp tills den gick ner.. Nästan. Jag cyklade till jobbet och när jag slutade trampade jag genom staden, korsade Korsvägen, rullade under motorvägen förbi massa hästar tills jag nådde mitt mål Delsjön. Där parkerade jag Sixten, min cykel, lite småsvettig av uppförnackarna och satte mig på en sten och väntade tills att träningen med IFK skulle börja. Det var stillsamt och fint men när vi började springa gick det fasligt fort. 
 
Träning var jättekul och jag kände mig så välkommen. 
 
 

Träningssug

Torsdagsträning med klubben och Kirsi 
 
Träningssuget är tillbaka och det är härligt. Igår sprang jag natträning med Kirsi från det Finska landslaget plus några mer i min klubb och idag var jag ute på ett långpass. Det var ett tag sedan jag sprang nattorietnering vilket syns på gps-rutten. Helt plötsligt drog jag jättesentt och kontroll nummer sju tog jag aldrig haha. Tur det är ett tag kvar tills tävlingssäsongen börjar! Det var i alla fall en rolig täning och extra kul var det att Kirsi ville vara med och träna. Det var första gången jag träffade henne men det lär inte vara den sista då hon också bor i Göteborg. Hon springer för IFK och bjöd in mig till deras träningar, kul! 
 
Idag som sagt sprang jag ett långpass från hemmet i Uddevalla. Det var jättehärligt väder men helt plötsligt började det snöa! Det blev nästan ännufinare för hela atmosfären glittrade i motljuset. Nu är jag tillbaka i Göteborg igen (jag åker fram och tillbaka hela tiden haha) och Harald är äntligen hemma efter en vecka ute i fält. Vi har lagat mat och nu ska vi se på serier. Till helgen jobbar jag men jag hopps hinna med ett intervallpass. 
 
Påtal om mitt träningssug så har jag och Harald bestämt oss för att åka till Danmark på tränings- och tävlingshelg. Nordjysk-2dagars ska vi springa och vi åker med mitt distrikt som annordar detta miniläger. Det ska bli riktigt kul! 
 
over'n'out
 

I'll be out for a while

Fotograf Harald Henriksson | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8 
 
Idag börjar ett litet äventyr mitt i stillheten. Jag har tänkt att åka på en liten miniturné om man kan kalla det så. Jag börjar min resa idag och första stoppet blir Skövde Scoutstuga. Spännade va? Det som händer där är lite oklart för mig också, det enda jag vet är att det är O-Camp-ledar-förträff så kul kommer det nog att bli! 
 
På söndag fortsätter jag turen till Stockholm och Harald. Vi har inte setts på två veckor och under en av dessa har vi inte ens pratat med varandra då Harald gjode sitt sluttest inom GMU:n. Så han är riktigt efterlängtad! Efter cirkus en vecka i STHLM tuffar tåget vidare till Linköping där jag möter upp Fanny och Andrea. I Linköping ska vi gå på den nya Mokinjay-filmen och efter det blir det antagligen sleepover hos Andrea och när vi vaknar är det dags för Finspångs traingcamp som pågår lör-sön med tre träningar. Det ska bli kul att få anordade träningar igen haha! Och att träffa AS och FA såklart! När lägret är slut hänger jag med Fanny hem och stannar hos henne två nätter innan jag drar vidare till Hallsberg på tisdagen (en månad innan julafton!!). I Hallsberg hade jag tänkt att vara med på deras 3000m test då jag är dålig på att springa sådant själv. Det roligaste kommer dock vara att träffa alla holgysar igen! Sen bär det hem igen och då har jag varit iväg i ca två veckor! 
 
Att springa 3000m-testet är något som gör mig lite orolig. Jag har blandade känslor inför det. Som ni vet vid detta laget om ni följt mig ett tag är att jag alltid vill vara bäst och förbättra mig. Just nu känner jag inom mig att detta inte upptar den största procentandelen. Jag vet dock anledningarna men jag vet inte om jag är redo att få det svaret stämplat i pannan. Jag vill inte bli sämre och sämre för varje gång jag springer det där testet. 
 
Det är nämligen det som har hänt sedan jag för första gången sprang. När jag var 14 år sprang jag på tiden 11:34. När jag var 16 sprang jag på 11:46, vid 17 år 12:08 och vid 18 år 12:18. Det går ju inte åt rätt håll och det är alltid lika frustrerande även fast jag kan förstå. När jag var 14 år bestod jag utav skinn och ben och hade spänsten. Sedan dess har min vikt ökat. Jag har fått både bröst, rumpa och lår. Jag har byggt muskler jag inte hade tidigare och allt detta har gett sämre spänst och mer tyngd att dra runt på och fler skador att tacklas med. 
 
Till detta års test har vikten ökat ännu mer. Efter att jag börjat med p-piller har vikten sakta men säkert stigit. Jag märker inget på mitt utseende så jag förstår inte hur de där kilona är placerade. Det är irriterande för de försämrar mig fysiskt. 
 
Jag skrev ju ett inlägg tidare i höst om mina utseendetankar osv. Nu har jag de inte, jag tycker varken att jag är tjock eller ful men nu när min vikt påverkar mina prestationer är det frustrerande att se siffrorna öka på vågen. Inom konditionsidrott strävar man efter att ha ett så bra VO2max som möjligt... Alltså kroppens förmåga att ta upp och transportera syre i blodet. Detta mäts i per kilokroppsvikt så en lättare vikt ger ett bättre VO2max. 
 
Mina föredetta tränare på Hallsberg har sagt att det är den sista utvägen, att gå ner i vikt, för att förbättra sig. För mig känns det som om att jag är där. Ju mer jag tränar, desto mer sjuk och skadad blir jag och desto mer måste jag vila. Och tränar jag så att jag håller mig frisk ha rjag inte fysiken att vara bäst. Jag funderar alltså på att bränna bort lite fett (vikt) genom lagom mängd träning för mig så att jag håller mig skadefri och frisk, och andra kostvanor. Detta i sin tur borde resultera i bättre VO2max och då bättre prestation. Eller hur? 
 
Jag tänker också att min ben kommer skonas av mindre vikt att bära på. Trycket som underbenen får stå ut med för varje steg borde inte bli lika slitsamt vilket skulle gynna mina ben och lindra skadorna.
 
Om jag ska kunna göra detta känner jag att jag måste ha stöd från vänner och familj. Jag känner också att jag behöver läsa på mycket mer om vad jag antagligen kommer utsätta mig för. Jag vill inte falla dit. Jag vill göra detta kontrollerat utan att bli sjuk utav det. Det måste ta sin tid. Kanske borde jag ta hjälp av någon? 
 
Väldans vad jag flög iväg i tankarna men detta är något som jag funderat på ett tag, lika bra att det kom ut kanske. Vad tror ni? Har ni några andra och bättre förslag som kan förbättra mig? Kanske har jag fastnat i tänkandet att vikten är enda unvägen..
 
 

Second Home

Mitt andra hem | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8
 
Skogen är mitt andra hem. Här är jag mig själv, här trivs jag, här lever jag. Idag sprang jag med karta för första gången på länge. Det kändes så skönt och var lika kul som alltid. Eftersom mitt immunförsvar kämpar med att hålla en förkylning borta sprang jag lugnt i endast 30 minuter. 
 
För er nyfikna som kanske undrar hur det löste sig med träningen igår så kan jag glädja er med svaret att det gick riktigt bra. Det var väldigt kul att så många kom och gjorde precis som jag sa åt dem. Jag gillar att styra och ställa och det är extra kul när det uppskattas vilket detta pass gjorde. 

25MANNA som säsongsavslutning

25MANNA 2015, Lövsättra | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8 
 
Igår kväll dundrade jag in i mitt öde hus med tre väskor fyllda av smutstvätt. Jag lät de stå i hallen över natten tills idag så morgonsysslan har varit att tvätta och packa upp. I helgen hölls 25mannakaveln och i år fick jag springa sträcka 2. Tidigt på morgonen åkte vi i laget på sträckorna 1-3 ut till tävlingen, det var kyligt, frostigt och vackert när solen lyste genom kristallerna. Min sträcka var mycket rolig, den var lagom lång, lagom svår och jag hade krut i benen så jag orkade springa på bra. Ja gjorde dock tyvärr en bom på 2 minuter vilket är 2 för mycket.. Laget gjorde i alla fall en fin insats och det har varit kul att åka iväg med klubben och följa stafetten. 
 
Den kvällen avslutades med 25mannafesten som blev mycket bättre än förväntat. Mycket dans och många kramgoa vänner! Det blev inte allt för sent utan lagom så jag orkade upp dagen efter till 25mannakorten. Under det loppet kändes det som om jag sprang hur fort som helt men min omdömesförmåga måste ha varit reducerad för jag var långt efter haha, det var i alla fall kul att avsluta säsongen med en sådan känsla! 
 
 

Sprintläger i Schweiz

Sprintläger, Baden 2015 | Nikon D90 | Nokkor 24-70mm f/2.8

Det har varit fyra intensiva dagar i Schweiz
, fyra intensiva men roliga, och givande dagar. Med på lägret var jag, fem andra juniorer, ledare men också tre elitlöpare; Galina Vinogradova (Ryssland), William Lind och Gustav Bergman. Jag tyckte det var väldigt inspirerende att de var med då de är bland de allra bästa löparna i världen. Att få träna med dem, prata med dem om träning och analysering, om vardagsliv och rutiner har gjort att jag förstår bättre om vad som krävs för att verkligen ligga på topp hela tiden. Det var kul att höra vad de gör!
 
Det arrangerades två träningar varje dag. Eftersom mina ben inte rigktigt tål att sprigna så mycket valde jag att avstå en och inte fullfölja alla. Trots detta fick jag ändå många bra "aha-moments". Bland annat när vi tränade startrutiner, då fick vi testa olika sätt att fokusera och förbereda sig på innan start och man fick laborera fram en metod som fungerade bra just för en själv. Även när vi sprang en OL vs Löpning-träning fick jag ett litet "aha". Då jämförde vi löphastigheten vi hade undertiden vi orienterade med den hastighet vi hade när vi enbart sprang, genom detta kunde vi då se om vi var långsamma orienterare eller om vi var snabba, effektiva orienterare. 
 
Sammanfattningsvis kan jag säga att lägret har varit inspirerande. Igår flög vi hem efter en sista träning i Zürich. Jag landade på Arlanda faktiskt, och just nu är jag i Södertälje hos Jeanette. Det gick inga bra flyg till Gbg och eftersom 25-manna ändå går i Stockholm passade det jättebra att landa här! Jeanette jobbar tyvärr hela dagen så jag får roa migsjälv, snart ska jag gå ut och gå hade jag tänkt. 
 
Efter första träningen i Rheinfelden spanade vi in bla denna söta bebis get 
I väntan på träning två!
Utsikt över Baden, straden vi bodde i.
Under den andra dagen avstog jag fm träningen då störningsmoment stod på schemat. Jag aggerade paparzzi och hejarklack och försökta störa löparna så bra jag kunde genom att stressa dem med att ropa att de hade ledningen och lite allt möjligt. Det var dock svårt att få till bra bilder samtidigt men det var kul se deras reaktioner. 
 
Sista träningen tog jag det lugnt på, jag valde de slingriga vägvalen för att jag ville se hur det såg ut. Inte jätteseriöst men Zürich var en fin stad och jag ville se den :) 
 

Medel SM

 
Som sagt avgjordes de sista SM-tävlingarna för i år nu i helgen och jag ställde upp i medel-SM. Efter att jag i torsdags var hos en sjukgymnast, för att kolla upp smärtan jag brukar känna av i mina vader, försvann glöden inom mig. Jag har troligtvis Compartment Syndrome och det innebär att hinnan runtom muskeln är för trång och detta i sin tur innebär att jag får inte springa. Det är jobbigt att hela tiden stoppas av skador när man tränar för att inte få dem och när man tränar för att bli bäst. Allt liksom bara faller samman. Jag bestämde mig dock för att springa medel-SM ändå men då i torsdags när glöden försvann försvann också orken, viljan och orienteringsmoa.
 
Medel-SM kvalet var ett av årets sämsta lopp och jag förstår inte hur jag lyckades att ta mig vidare på det. Jag tappade riktningen flera gånger och kunde inte läsa kurvbilden. Vidare kom jag i alla fall och inför finalen var jag inte taggad och detta undras jag över nu i efterhand. Det skulle bli mitt sista löppass på länge, det var SM och jag vet om att jag är grym på medelsistans men där och då spelade det ingen roll om jag vann eller kom sist jag kände ingenting. Glöden inom mig hade förvagats av dålig teknik och en svårt utmaning. 
 
Jag försökte att skärpa till mig och när jag springer iväg mot startpunkten med kartan i handen och skådar terrängen och banan jag ska springa blev jag lite lycklig igen och kände glöden. Det här är kul och kul hade jag. Jag fick till ett bra tekniskt lopp med några få vägvalsmissar och farten var lagom för min orientering. Ont i vaderna fick jag inte heller vilket också var jätteskönt så när jag kommer i mål i ledning känns allt mycket bättre igen. Att jag sedan rasade ner till en 19de plats känns väl kanske inte jättekul men att under banan få tillbaka lite av glöden och att få springa ett bra lopp i vacker terräng är värt mycket mer. 
 
Nu däremot är drivet inte speciellt stort. Vad ska jag göra när jag inte får springa? 
 
 

Bilder från Stafett SM

 
I helgen har de sista SM-tävlingarna för i år varit och det avslutades med stafett. Vår klubb hade inget lag i år och då passade jag på att fotografera istället. Jag började nära TC i en mörk sluttning men traskade sedan längre bort och högst upp på en stor höjd öppnades hela skogen upp. Det var så vackert. De glesa tallarna tillsammans med vitmossan och lingonriset i motljus gjorde mig helt lyrisk och jag hade jättekul där jag stod med kameran och fotograferade alla löpare som sprang förbi. 
 
Stafett-SM 2015 | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8 
 
Nu har jag mellanlandat i Hallsberg då jag är påväg hemåt. Konstigt men kul att vara tillbaka! 
 
 
 
 

Lång-SM

Och så var ännu ett Lång-SM avklarat och jag fick min bästa placering hittils. Kul men tyvärr är känslan efterår värre än någonsin. Det var det slitsammaste loppet jag någonsin sprunigt och jag hade inte kul någonstans. Då banläggaren bjödupp till väg-vägval väljer jag dem och då får mina vader ta stryk. Jag fick alltså kramp i vaderna redan påväg mot kontroll två, och har det en gång slagit till, ja då blir jag inte av med det. Jag var så nära att ge upp, skita i allt och låta smärtan ta över viljan om att fullfölja. Tårarna låg och gnagde hela vägen men jag gav inte upp. Jag kämpade vidare, jag stred mot smärtan och så fort jag sprang över mållinjen bara jag kastade mig på marken och släppte fram alla känslor. Jag blir så arg på mig själv för att jag är så svag och arg på banläggaren för att han lägger banor som dessa.
 
Jag tycker det är konstigt, att när man vänder på kartan i startögonblicken på ett SM, får se en bana som är så löpbetonad och lättorienterad. Runt 4-5 kilometer av banan har varit väg och stiglöpning nästan ända fram till kontrollen. Och ja jag hade kunnat välja att springa rakt på men varför göra det när runtom är mer givande? Kanske är det bara jag som är less på denna typ av banläggning då mina vader inte pallar trycket men jag tycket ändå det borde funnits bättre skogsvägval att välja på. Jag får väl helt enkelt acceptera det och försöka få mina vader att sluta krampa. 
 
 

Trötta ben


Det är så typiskt att jag inte kan hålla mig frisk inför SM-tävlingar. Lär jag mig aldrig? Tydligen inte. Inför dagens lång-SM har jag varit sjuk i knappat en vecka, det var nog den sämsta uppladdningen någonsin för som jag fick kämpa. Nu är jag helt slut, min andning och mina ben är tunga men jag laddar om med choklad så kanske orkar med morgondagen också. 



Tidigare inlägg Nyare inlägg