10 MILA!

10 Mila 2017 | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8
 
Ingen har väl missat att det var tiomila-helg i helgen? Jag missade det såklart inte för tiomila är en utav mina favorittävlingar. För mina icke-orienterade läsare så ska jag berätta för er att tiomila är en stafettävlinga med tre olika klasser, undom, dam och herr. Vi damer startar på eftermiddagen och lagen består av fem löpare. I år fick jag springa den tredje sträckan och den var ett riktigt kraftprov. En bana på 11,5km i Göteborgsterräng är inte att leka med, speciellt inte med pollenbesvär och mensvärk. Jag hade mjölksyra i låren hela vägen och bitvis krampade i ryggslutet. Det var tufft men jag är stolt och glad att jag tog mig igenom loppet!
 
När prisutdelningen hölls för de bästa lagen sprang vårt imål. Efter det taggade vi herrstafetten och min syster och jag stannade uppe och såg hela långanatten. Vid vår sida hade vi även Lisa och Frida i gyttjan. Det blev en kall men spännande natt framför storbildsskärmen och om ni vill höra hur vi hade det så kan ni lyssna på när jag blir intervjuad i P4-Vaken här nedanför! Efter 1h och 10min hörs jag!
 
 

Tough Viking

Hej! I helgen sprang jag Tough Viking i ett soligt Göteborg tillsammans med två av mina gamla jobbkamrater från Volvotiden. Vi anmälde oss i december och sedan dess har jag haft det som ett mål att träna mot. Loppet består av flera olika hinder där armstyrka/överkroppsstyrka krävs och i höstas kan jag säga att den styrkan i mig varit obefintlig. Men med lite styrketräning kan jag nu göra, hör och häpna, hela fem chins! 


Så i lördags var det dags och när jag anländer till tävlingen blev jag så full i skratt! Vilket jäkla jippo haha! Det var ett arrangemang som inte alls liknar en orienteringstävling, nä detta var något helt annat! De var muskelknuttar överallt och alla sprang runt i super tighta kläder eller i baröverkropp, det sprutade eld och spelades hög dunkmusik. Jag kände mig faktiskt lite misspalcerad men sen när jag träffade mina lagkamrater blev jag taggad och fokuserade på vårt mål istället.

Det gick bra, jättebra faktiskt och det var kul, jättekul! Man fick lera ner sig, klättra, springa, hoppa, dra, lyfta, kravla och bada isvak. Vi höll såklart ihop hela vägen ända i mål. Och i mål kände vi att nä är det över, vi vill köra lite till! 

Men slut var det och jag är nöjd. Det var inga problem alls att klara av hindren, jobbigt var det dock men mest kul! Och vet ni vad? Jag vann i min åldersklass! Så otippat men så kul haha! 




Tävlingspremiär!

Ja äntligen var det dags för tävlingspremiär! Det har verkligen kliat i fingrarna och sprätt i benen de senaste dagarna, så sugen har jag varit på att få tävla igen. Så i helgen var det dags och det var så kul som jag hade hoppas på, om inte bättre! 
 
 
Harald och jag hängde med hans familj till Nyköping OKs tävlingar, och över natten nattade vi i deras stuga på landet. I lördags var det individuell "långdistans" och i år springer jag ju i D21 vilket innebär tuffare motstånd och längre banor. Det är inget som "skrämmer" mig men jag var lite orolig att jag inte skulle orka springa då löpning inte prioriterats i min träningsplanering det senaste. Tydligen har nog mina två intensiva månader på posten varit bra träning för alltså det gick bra, jag kunde springa utan problem! Teknikskt sett var det kanske lite värre men inte konstigt,,, såhär i början av säsongen är nog de flesta oslipade diamanter. Jag hade riktigt kul ändå och det var så härligt att vara på ett TC fyllt med vänner. 
 
 
Idag stod stafett på programmet och eftersom jag var ensam ifrån Uddevalla OK sprang jag i ett kombinationslag med Matilda M och Synnøve B. Vi gick för att ha skoj, utan några resultatmål vilket gjorde att jag kunde sticka ut på första sträckan utan press och förväntningar. Det var så skönt men det var svårt att njuta för oj vilken brötig terräng det var och oj vad trött i benen jag var sedan gårdagen. Jag ville ändå försöka göra ett bra lopp så jag fick verkligen kriga för att hänga på täten. Det fungerade de första sträckorna men på mitten blev det tungt och jag tappade både ork och fokus. Trots det kunde jag växla över på en 14de plats endast 6-7min efter täten så jag är väldigt nöjd med min insats!  
 
 
Det har varit en fin helg då jag fått träffa många vänner, tävlingspremiärat och solat i vårsol! 
 
Foto: Jeanette Jönsson Hellstadius 
 
Nu känner jag mig som Svante på bilden, helt slut i korppen och jag vill bara krypa ner under täcket och sova! 
 

Tränings- och tävlingsåret 2016 | Att lyckas

Det är dags att se tillbaka på året och säsongen som gått. Jag ser tillbaka på min med rysningar av lycka och eufori. I år har jag gjort de framsteg som jag länge drömt om och här kommer en sammanfattning om vad jag gjort, vad jag har tänkt på och hur jag känt för att komma dit. 
 
Det är främst för min egen skull som jag sammanfattat allt då det hjälper mig att få en överblick om vad som faktistk skett. Jag hoppas dock att ni som orkar läsa får med er något positivt, att det går att nå sina mål bara man tror på det man gör, engagerar sig och fokuserar. 
 
 
 
 
Jag ville ändra min träning inför 2016 då jag under de tre åren i Hallsberg inte märkt att jag blivit bättre. Mina testresultat från testloppen på 3000m hade bara blivit sämre och sämre. Min kroppsform hade förändrats, inte bara hormonellt sett, jag hade även lagt på mig mycket muskelmassa. Jämförde jag mig resultatmässigt sjönk jag längre ner i resultatlistan. Det var inte detta jag drömde om när jag började att träna, jag skulle ju bli bäst i Sverige.

 

Utan att egentligen reflektera över vad jag tränade, tränade jag på "brutalt" mycket de första åren och jag ökade min träningsmängd meed ca 200% när jag började på Holgy. Varje år planerade jag fler timmar och jag räknade också med att vara sjuk ett visst antal veckor. Träningsökningen skulle då ske på en kortare tidsperiod än ett år pga sjukveckorna jag adderat… Konsekvensen av detta blev ju att den rekommenderade ökningen redan överskreds samt om jag inte var sjuk skulle träningsmängden öka ytterligare.

 

Det var som upplagt för att bli sjuk. Träningsmängden jag skulle träna varje vecka ökade för mycket och det i samband med att matintaget låg kvar på samma nivå gjorde såklart att jag blev sjuk till och från. Och det är det som är så farligt. Att inte få kontinuitet i träningen. Det är det viktiga så varför planerade jag in att bli sjuk? (Jo det var något jag lärde mig på Holgy) 

 

Det kanske låter som om att jag var dum i huvudet. Det var jag väl också då jag inte märkte vad jag höll på med, men i en miljö där mycket träning uppmuntras är det svårt att inse att en tränar för mycket. Jag har aldrig varit en person som tränat mycket så varför skulle jag helt plötsligt göra det?

 

Det var lättare att träna annorlunda när jag kom bort från Hallsberg. Då var inte träningarna planerade utan jag fick bestämma själv vilken dag jag skulle träna vad. I början var det jobbigt för jag fortsatte som på holgy men när jag insåg möjligheterna, och att jag tränade inför mitt sista juniorår tänkte jag om. 


Vad är det jag vill, vad har jag för mål? 

Jag vill springa i gulblåa kläder och placera mig topp tio på SM. 

 

Det var mina mål inför 2016 och för att ta mig dit var jag tvungen att ändra mitt sätt att träna. Jag hade ju som sagt inte gjort några större konditionsframsteg under de senaste åren. Allt jag visste var att jag inte skulle gör som jag brukar. 

 

Det skulle såklart bli väldigt tufft att slå sig in i juniorlandslaget mitt sista år som junior utan resultaten som krävs. Men jag ville ge det en chans, dels för att det var ju det jag innerst inne alltid hade velat men också för att det gav mig en vilja att trycka på lite extra på träningspass och ute i skogen på tävlingar. Topp 10 på junior-SM har varit mitt mål genom alla år på Holgy och nu fan ska det ske. Ja jag var taggad inför mitt sista år som junior. Men hur? Vad ska jag göra, jag måste förändra min träning. Jag vill bli snabb och uthållig. 

 

Inför 2016 års planering bestämde jag mig för att planera in färre timmar än jag tidigare någonsin hade planerat. För skulle jag inte vara sjuk skulle den totala träningstiden för året öka med åren innan. Det blev ungefär i snitt 5h/vecka och så ”få” timmar var det längesedan jag tränade. Jag måste erkänna att jag tvivlade, 5h är ju ingenting, det är inte ens en timma varje dag.. Hur ska jag kunna förbättra mig på det? Sådana tankar snurrade väldigt ofta i huvudet. 

 

Ja det känns ju aldrig bra att gå ner i träningsmängd när det mesta handlar om att öka träningstiden. Men med mantrat ”Håller du dig frisk ökar timmarna” kändes det lite bättre men det var också svårt att intala mig själv då jag ofta blev sjuk. Jag tänkte att jag skulle bli sjuk ändå. 

 

 

Hur jag fördelade träningen är en annan aspekt jag ändrade på inför 2016. Tittar vi på tabellerna och cirkeldiagrammen för 2015 ser ni att jag har lagt mycket tid på styrka, hela 24 %! och endast 50% på löpning (tsm m orientering) vilket är det sporten för det mesta går ut på. Jag valde då inför 2016 att prioritera löpning och orientering framför stryka. Ett till två styrkepass i veckan, två långpass och ett till två intervallpass. Och själva styrkepassen i sig blev med lättare vikter eller endast kroppen som redskap. En annan aspekt till min prestationshöjning tror jag beror på hur jag fördelade intensiteten. Jag valde att lägga mer fokus på lågintensiva pass för att förbättra min uthållighet och när jag sedan körde högintensivt pass fokuserade jag på att köra längre intervaller, också för uthålligheten. 

 

 

Jag hade ett helt annat sätt att tänka kring träning. Jag tänkte inte på att samla tid som jag gjort tidigare, jag tänkte på kvalitet och på varför jag tränade passat som jag tränade. Varför springer jag dessa intervaller? Varför gör jag denna styrkeövningen? Fokuset låg hela tiden på målet och inte på mängden. Det var kul att träna. Jag ville träna och det kändes viktigt. 

 

Jag har tränat så många bra pass det senaste året och väldigt mänga roliga. Jag varit motiverad, lyssnat på kroppen och tränat kvalitativt. Det senaste årets (2016) sjukdagar blev 23 jämfört med 61 året innan och antalet vilodagar 2016 blev 117 jämfört med 2015 102 vilket resulterar i att under 2015 tränade jag 23 färre dagar än 2016 trots att jag planerade att betydligt mer under 2015. År 2015 tränade jag 193h jämfört med 227h år 2016, en ökning med 17%.  

 

Jag fick kontinuitet i träningen och känslan i kroppen blev bättre och bättre. 

Aldrig någonsin har jag känt mig så stark i min löpning. De första tävlingarna jag sprang våren 2016 var jag som en maskin i skogen. Jag kunde springa runt i mossar, upp och ner utan att bli trött. Det kändes så jävla bra och det var så fruktansvärt kul att jag orkade! 

 

Jag blev väldigt ivrig då jag insåg att jag var så löpstark som jag var, att jag på de viktiga tävlingarna sprang för fort för min orientering och det resulterade i bommar. Likadant varje tävling. Men jag var liksom inte besviken där och då, jag såg bara lyckan av att vara i form och kunna springa. (Nu i efterhand grämer jag mig att jag inte skärpte mig och fokuserade på orienteringen också, då det var vårtävlingarna som det tittades mest på inför uttagningen till juniorlaget.)

 

Men den känslan alltså, av att vara i form, den är najs. Något jag kan rekommendera faktiskt. 

 

Våren 2016 var som sagt en löpstark säsong. Tittar man på tiden jag var efter under varje lopp och subtraherar den med bomtiden är jag som mest tio minuter efter och som minst bara runt en minut. För mig är det ett stort framsteg då jag under 2015 i snitt var 10 minuter efter utan bomtid varje tävling. Jag har alltså kommit ikapp ca 5 minuter! 

 

På våren arrangerades två SM-tävlingar. Natt och sprint. Det skulle bli mitt första natt-sm så jag var nervös. Jag var inte nervös över min form men däremot orienteringen, den hade ju som sagt inte gått så jättebra på de senaste tävlingarna. Men iväg kom jag och vilket lopp jag höll på att göra. Jag låg med topp fem in i halva loppet tills jag gjorde världens bom och lampan slocknade. Gråtandes gav jag upp i mörkret och jag ville bara dö. Var jag inte sjuk eller skadad ska det såklart vara något annat som stoppar mig. Det kändes orättvist och fördjävligt rent ut sagt men idag är jag stolt över att jag sprang så bra i början. Då njöt jag verkligen. 

 

Sprint SM, såhär skrev jag efter sprint-SM

”Jag har äntligen lyckats kamma hem mitt första individuella SM-löv. Jag har blandade känslor. Jag är så glad och euforisk på grund utav att jag nu äger ett löv, en bekräftelse på att jag är bland de främsta i Sverige. Dock känns det inte lika kul då loppet som gav mig detta inte var perfekt. Att belönas över ett lopp som inte var "bra" känns konstigt på något sätt, som om att jag inte är värd att belönas. Det låter kanske konstigt, men jag är inte så glad som jag trodde att jag skulle bli över det första lövet. Det är som om att jag fått någon slags uppenbarelse om att det inte är lövet som betyder något utan det jag presterar. Jag har hypeat ett löv mer än själva utförandet. Detta är i och för sig något jag vetat länge.. Att det är det perfekta loppet och inte priset man ska sträva efter men jag har alltid drömt om att få vara bland de främsta, kamma hem löv efter löv att jag på något sätt glömt det viktiga. Men nu står jag här med mitt första löv och känner mig lite uppgiven. Det är inte så kul att ha ett löv om det påminner om en prestation som inte var den ultimata.”

 

Jag tycker det är jättebra skrivet för det förklarar verkligen hur jag kände. Efter Sprint-SM var mina stora mål Lång och Medel och med en känsla av att det inte var kul att bli belönade för något jag inte nöjd över fick jag revidera i min uppladdning inför höstens tävlingar. Nu fokuserade jag mycket på loppet och orienteringen. Jag la några teknikpass, analyserade gamla kartor över området och jag förberedde mig mentalt dagarna innan loppen. 

 

 

Något som jag inte nämt tidigare är att jag haft skadeproblem under året. Det startade i början av 2015 då jag sprang i branta uppförsbackar. Mina vader skrek av smärta och jag kunde inte fortsätta att springa. Flera tävlingar fick jag avbryta och jag började träna alternativt. Efter ca ett år med problemen sökte jag upp hjälp hos IFK kliniken i Göteborg. Petra min sjukgymnast och jag har vridit och vänt på problemet och vi har testan många olika saker. Jag fick styrkeövningar för vaderna och magnesium att dricka och efter några veckor kändes det bättre. Ibland kom det tillbaka men då var det bara att massera och äta magnesium. Det känns så bra att veta vad jag ska göra för att få bort smärtan. Men eftersom min träning bestått av mycket löpning har det varit ”kritiskt” inför höstens SM-tävlingar. Jag har känt smärta och jag har maserat med liniment och druckit massor av magnesium under tävlingssäsongen. 

 

Såhär skrev jag efter Lång-SM

 ”Det är dagen efter finaldagen. Jag sitter i soffan och känner mig stolt, glad och nöjd. Det är inte för inte jag gör det. Igår lyckades jag på något sätt förvandla mina ömmande och staplande ben till två helt självgåenede. Jag som var så nervös efter kvalet. Nervös över att mina ben skulle krampa och skrika utav mjölksyra redan till första kontrollen. Jag som var så rädd över att bli besviken och ledsen för att kroppen inte håller. Jag som varit så rädd för att det inte ska gå.

Men icke.

Jag kunde trycka på, jag kände mig snabb, lätt och jag hade en vilja att inte ge upp. Igår var tillfället jag tränat för hela sommaren och det var så kul och så jävla skönt att det för en gångs skull kändes bra att springa. Att det var under Lång SM finalen är ju bara helt jäkla galet. Ni förstår nog inte hur lättad och glad jag är. Jag har lyckats träna på bra, hållit mig frisk, toppat formen och orienterat nästa prickfritt, fattar ni? Det är det här jag kämpat för så himla länge och plötsligt händer det. Det är sjukt. Jag är tionde bäst i Sverige och det kan jag leva på länge.”

 

 

Och såhär skrev jag efter Medel SM

”Det är otroligt vad kroppen kan kännas underlig och bete sig konstigt. Det är otroligt vad kroppen kan prestera och det är otroligt hur många olika sätt kroppen kan reagera på. Idag har jag och min kropp upplevt många känslor och befunnit oss i flera olika fysiska tillstånd. När jag vaknade i morse var jag trött och jag ville helst åka hem. I karantän skärpte jag till mig efter peptalk med Fanny. På väg till start kändes kroppen seg och benen långsamma, men i skogen orkade jag trycka på riktigt bra första delen. Fokuset, löpningen och orienteringen var som inprogrammerat på högsta frekvens. Det gick som på räls. Jag var pigg och det kändes riktigt bra men just där och då slog tröttheten till, stressen kom smygandes, fokuset försvan och orienteringen sviktade i några minuter. En bom. Tillbaka till fokuset igen och mot sista kontrollen och in mål. I mål, utslagen, shit vad jag tog i idag. 

 

Jag och min kropp, vi sammarbetar. Ibland gör vi det bra och ibland fungerar vi inte alls tillsammans. Idag hade vi delade meningar men i slutändan fick vi till det riktigt bra. Vi kämpade i skogen och jag lyckades ännu en gång placera mig högt upp i recultatlistan. Det är och känns så jäkla skönt. Det är så skönt att jag kan springa utan smärta, att jag är i form och orkar trycka på i löpningen. Det är en jättehärlig känsla och det är ännu bättre när jag får det bekräftat genom resultat. Jag och min kropps arbete har gett resultat. Att kliva upp på pallen brevid alla dessa D20-tjejer är mäktigt, kul och inspirerande. Det är något jag vill uppleva flera gånger om"

 

Jag ryser när jag tänker på mina SM-lopp, det kändes så bra och var så kul. Jag blir så fruktansvärt stolt över mig själv när jag inser vad jag åstadkommit det senaste året. Ja jag blir nästan tårögd. I flera år har jag kämpat för att nå topp tio, i flera år har jag slagits mot sjuksommar och skador och i flera år har mina resultat dalat men så i år vände allt. Jag kunde tävla utan att ha ont, jag kunde tävla utan att bomma i flera minuter och jag kunde springa snabbt utan att bli trött. Det är häftigt. Jag fattar inte. Alltså WOW säger jag bara, jag är så bra. 

Genom att ändra mitt sätt att tänka, bli mer medveten om vad jag tränar har jag lyckats skapa en positiv trend. Det handlar inte om att hetsa och försöka samla så många timmar som möjligt. Det är bra att träna mycket men det viktigaste är att passen som tränas utförs med ett syfte och på rätt intensitet. 


25manna

 
 
Den absolut roligaste stafetthelgen är helt klart 25manna. Det är, för er icke orienterare som läser bloggen, en stafettävling där 25 löpare ingår och dessa löpare måste vara utav båda kön och i olika åldrar. Det är en stafettävling där hela klubben måste hjälpa till, från ung till gammal. Det är det som är så kul med denna helgen! Att hela klubben har ett gemensamt mål och att vi tävlar tillsammans.
 
I år fick jag äran att springa den första sträckan. Jag älskar att springa förstasträckor, pirret, hesten och nervositeten är en fräck känsla. Tyvärr fick jag starta absolut längst bak i startledet. Det var tråkigt för jag kom in i ett behagligt ganska långsamt tempo istället för att ligga längre fram med de lite snabbare. Eftersom min klubb och vårt lag ändå inte har chans på bra totalplacering gjorde det ingenting att jag var en bit efter men för min del hade jag gärna kunnat få prestera lite bättre. 
 
En annan del som gör helgen till en av de bättre är 25mannafesten som de felsta med åldern inne går på. Det vill säga mina vänner med flera. Efter att min klubb och jag ätit middag på Mongolian inne i Sthlm drog Malin, Julia och jag vidare. Vi delade på en flaska rött innan vi stack till själva discot (woop woop) Jag hade verkligen jättekul där, jag vick dansat, träffat massor med vänner, kramats, pussats och förtärt festlig dryck. Vad med kan en begära? 
 
Nu är jag hemma igen och första veckans jobbdag är över. Skönt. 
 
 
 

Stafett SM 2016

 
Årets alla SM-tävlingar är nu genomförda. I går avslutades den sista SM-helgen med stafett. Min klubb och jag hade anmält ett lag som bestod utav mig, min syster och Julia. Tyvärr blev Julia sjuk så vårt lag kunde inte fullfölja. Jag och Linnea sprang ändock våra sträckor. Det var tufft i den tunga terrängen, speciellt efter de två intensiva tävlingarna dagarna innan. 
 
Från strålande sol i Blekinge till ett höstigt Göteborg. I dag fick jag ta på mig min dunjacka när jag åkte till jobbet. Kyliga septembervindar finns det gott om i denna stad vill jag lova. Jag sörjer inte, jag är redo för hösten men först kommer ett gäng bilder från gårdagens varma tävling. 
 
Stafett SM 2016 | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8

SM i medeldistans

 
Det är otroligt vad kroppen kan kännas underlig och bete sig konstigt. Det är otroligt vad kroppen kan prestera och det är otroligt hur många olika sätt kroppen kan reagera på. Idag har jag och min kropp upplevt många känslor och befunnit oss i flera olika fysiska tillstånd. När jag vaknade i morse var jag trött och jag ville helst åka hem. I karantän skärpte jag till mig efter peptalk med Fanny. På väg till start kändes kroppen seg och benen långsamma, men i skogen orkade jag trycka på riktigt bra första delen. Fokuset, löpningen och orienteringen var som inprogrammerat på högsta frekvens. Det gick som på räls. Jag var pigg och det kändes riktigt bra men just där och då slog tröttheten till, stressen kom smygandes, fokuset försvan och orienteringen sviktade i några minuter. En bom. Tillbaka till fokuset igen och mot sista kontrollen och in mål. I mål, utslagen, shit vad jag tog i idag. 
 
Jag och min kropp, vi sammarbetar. Ibland gör vi det bra och ibland fungerar vi inte alls tillsammans. Idag hade vi delade meningar men i slutändan fick vi till det riktigt bra. Vi kämpade i skogen och jag lyckades ännu en gång placera mig högt upp i recultatlistan. Det är och känns så jäkla skönt. Det är så skönt att jag kan springa utan smärta, att jag är i form och orkar trycka på i löpningen. Det är en jättehärlig känsla och det är ännu bättre när jag får det bekräftat genom resultat. Jag och min kropps arbete har gett resultat. Att kliva upp på pallen brevid alla dessa D20-tjejer är mäktigt, kul och inspirerande. Det är något jag vill uppleva flera gånger om.
 
Jag är nöjd med loppet i helhet. Men tittar jag närmare på tidsdifferanserna, mikrovägvalen och bommarna så grämer jag mig lite... En minut har jag definivt slarvat bort och en minut var avståndet upp till tredjeplatsen.. Men herre gu jag blev 8 på ett SM och jag gjorde ett bra lopp, min kropp höll och jag kan springa. Så klart är jag nöjd! 
 
 
 

På't igen!

SM-medel kval | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm  f/2.8
 
Och så var vi på't igen! 
Medelkvalet är sprunget, fältmåltiden är uppäten och benen är lite småtrötta. Det känns bra. Kroppen känns mycket bättre än efter förra veckans lång-kval, jag har inte ont någonstans! Mitt kvallopp blev helt okej, bitvis sprang jag riktigt bra men på andra ställen har jag klantat till det. Loppet räckte till A-final och det var det viktigaste idag. Jag tyckte det var riktigt kul orientering, man var verkligen tvungen att vara med på kartan och vara noga med kompassen då det var diffust och ganska brötigt i skogen. 
 
Nu laddar jag om inför morgondagens final. Jag hoppas att jag kan trycka på ännu mer i löpningen och att jag litar mer på min orientering. Det ska bli kul och jag längtar redan tills start! 

Som ett guld fast bättre

SM Långdistans, final
 
Det är dagen efter finaldagen. Jag sitter i soffan och känner mig stolt, glad och nöjd. Det är inte för inte jag gör det. Igår lyckades jag på något sätt förvandla mina ömmande och staplande ben till två helt självgåenede. Jag som var så nervös efter kvalet. Nervös över att mina ben skulle krampa och skrika utav mjölksyra redan till första kontrollen. Jag som var så rädd över att bli besviken och ledsen för att kroppen inte håller. Jag som varit så rädd för att det inte ska gå. Men icke. Jag kunde trycka på, jag kände mig snabb, lätt och jag hade en vilja att inte ge upp. Igår var tillfället jag tränat för hela sommaren och det var så kul och så jävla skönt att det för en gångs skull kändes bra att springa. Att det var under Lång SM finalen är ju bara helt jäkla galet. Ni förstår nog inte hur lättad och glad jag är. Jag har lyckats träna på bra, hållit mig frisk, toppat formen och orienterat nästa prickfritt, fattar ni? Det är det här jag kämpat för så himla länge och plötsligt händer det. Det är sjukt. Jag är tionde bäst i Sverige och det kan jag leva på länge. 
 

En annorlunda tävlingsdag

DM på Käringön | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8
 
För tre dagar sedan gick vi från sommarmånad in i septemer. Det innebär att höstsäsången är här och idag sprang jag den första hösttävlingen. Tävlingsdagen har sett väldigt annorlunda ut än i vanliga fall. Dels för att tävlingen gick ute på Käringön men också för att det var två tävlingar på varandra. Vi började dagen med sprint och på eftermiddagen sprang vi medeldistans. 
 
Som sagt hölls tävlingen på Käringön, en ö som är belägen utanför Orust. Vid 9.30 imorse samlades alla tävlande i färjeläget i Tuvesvik för att ta färjan ut till ön Det var annorlunda om något! 
 
Det var jättekul att orientera på käringön då jag aldrig sprunigt med karta på kala klippor förut. Det gick otroligt snabbt och det var svårt att hänga med med kartläsandet. Under förmidagens sprintlopp lyckades jag ändå hyfsat bra med att komma in i kartan och jag gjorde inte alls stora misstag. På eftermiddagens medel blev misstagen lite större men i det stora hela är jag nöjd med båda mina lopp :) 
 
 
En liten del av dagens sprintbana, alltså kolla alla hus!? Det var jättetrångt mellan dem i verkligheten och det var kul att man fick springa precis intill dem! 
 
 
 
 
 

#WOC2016

Hej alla! Det är hektiskt att arbeta med VM. Men det är kul och nu har jag lite paus i alltihopa. Igår var det sprint som gällde och Malin och jag befann oss där det hände hela dagen. Vi har tagit kort och filmat allt och lagt ut på Instagram och Facebook. Det är roligt att så många följet oss och vi hoppas att alla tycker vi gör ett bra jobb!

Ni kan följa oss/VM på @woc2016 på både Instagram och Twitter, hemsidan som vi skriver på heter woc2016.se och om ni vill följa tävlingarna gör ni det bäst på live.woc2016.se

Idag har jag hunnit med att tävla själv faktiskt och det tillsammans mot Harald och Media gänget. Jag fick se mig slagen men det var roligt att tävla och springa snabbt igen. I mål stod Liselott, som jag inte träffat på evigheter, så det var en bra målgång må ja säga!

Nu är vi på plats på arenan och väntar på att allt ska börja. Då ska vi ut och dokumentera igen!


WOC ÄR IGÅNG!

... Och det känns så KUL! Malin och jag jobbar jättebra tillsammans, vi sitter just nu på Event Centret, skriver ut ackrediteringar och åker omrking i vår VM-bil för att ta bra bilder till våra sociala medier. Och ja ni läste rätt, vi har "fått" en bil att köra omrking i under hela VM! Det är så najs och coolt haha! Malin har också fixat ackrediteringskort till oss med alla tillgångar så vi får vara imprincip överallt. Hur bra spm helst tycker jag!
 
Malin och vår V60<333 | Nikon D90 | NIkkor 24-70mm f/2.8

Jag åkte hit till Strömstad redan i tisdags för att hjälpa till och de senaste dagarna har vi strukturerat upp i Event Centret men framförallt har vi uppdaterat hemsidan med information, spammat facebook och jobbat med vår livesida som kommer att användas under tävlingarna. 
 
 
Här är vi ute på uppdrag på Sprintarenan i Strömstad för att ta lite översiktsbilder och vilket väder vi har! Hoppas det blir så hela veckan! 
 
Nä, nu tillbaka till arbetet!
 
 

Träningssug

Mitt träningssug existerar mer än någonsin. Det är SÅ skönt. Jag vill ut och springa varje dag flera gånger om! Det går lätt när jag springer, jag känner mig pigg i kroppen och jag orkar tugga på i uppförsbackarna. Det är en riktigt fin känsla som jag hoppas håller i sig länge.

Idag sprang jag den träning Malin och jag la nu i helgen. En gång till? tänker ni kanske nu men nja banan är redigerad och gick inte som förut. Det var soligt och skönt i skogen. Jag såg flera fåglar, ett rådjur och en och annan svampplockare. Banan var kul att springa, jag hade valt de finaste stråken, såklart, dock var den nog lite för lätt så ändra ska jag göra igen...

Nu är jag påväg ner till Göteborg efter en tid hemma i Uddevlla och på vift till Luleå och tillbaka. Det ska blir skönt att komma till lägenheten igen, träffa Harald och flytta in lite mer grejer.


Elitsprinten

Elitsprinten O-ringen, Sälen | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8 
 
Yttreligare en dag har passerat är på Högfjället. Idag utsattes vi för en medeldistansbana men jag vaknade på fel sida idag och ville helst stanna inne under täcket. Jag tog mig ut, gav det en chans och mitt lopp var riktigt bra i början men efter halva banan fick jag psykbryt, bommade, började gråta och var sur/arg/ledsen...? I bland har jag sådana dagar. Mit magont har inte försvuniit än heller. 
 
På eftermiddagen sprang Eliten sprint i Lindvallen. Malin och jag gick ut på banan och spnade in löparna för att få några bra bilder. Det var roligt för helt plötsligt kommer Peter Holgersson, en utav mina förebilder inom fotografi! Vi samtalade lite och han gav mig lite tips, så kul! 
 

Badkrukor

Joakim spurtar i mål
 
Tre av tre etapper är nu löpta och vi sitter helt utslagna i vardagsrumets bekvämligheter och går igenom dagens lopp samt veckans alla bilder. Vi har hunnit med en hel del på få dagar så det är inte kontstigt att man är lite trött nu. 
 
Det var idag Gotlands 3-dagars avgjordes och jag sprang ut i jaktstarten som trea. Jag gjorde inte ett topplopp utan bommade ca 6min totalt och slutet var jag trött och sur på alla enbuskar som rev mig på armarna, skar upp min tights och stod i vägen för min kompassriktning. Jag lyckades trots det behålla min tredje plats och i pris fick jag ett presentkort på Intersport. 
 
Efter de två första tävlinarna i veckan tog vi omvägar hem för att bada och det gjorde vi även idag. Idag åkte vi till en strand på den Östra sidan utav ön där vi chillade ett litet tag och bestämde oss för att inte bada utan åka och äta glass istället. Sagt och gjort och nu är vi tillbaka i stugan och är utslagna.  

Gotland levererar

 
Jag har hoppat i land på Gotland. Det gjorde jag i förrgår vid fyra tiden med färjan från Nynäshamn till Visby. I Visby möttes jag upp av Jeanette, Kristin och Joakim som sedan tidigare hängt på ön ett tag. Vi tog ett turistvarv i staden som inkluderade stadsvandring, galssätning och ruinspaning. Vi promenerade genom Botaniska trädgården och den var riktigt mysig och vi hittade en jättegosig katt! 
 
Anledningen till att vi är här är väl främst för att umgås men också för orienteringstävlingarna såklart. Igår var det första etappen av Gotlands 3-dagars och orienteringen som bjöds på var riktigt kul! Trots endel misstag är jag nöjd med loppet då bommarna var så små. Efter tävlingen fortsate vi vårat turistande på ön och vi åkte och spanade in den störta Rauken vid namn Jungfrun, efter det bilade vi vidare till Slite och påvägen dit stannade vi för ett dopp, det var jättekallt i vattnet. I Slite bjöd (läs rånade de oss på 70kr var) Medusas Café på goda crepes med glass, grädde, nutella, banan, sylt och råsocker i olika kombinationer. 
 
 
Här är vi på Medusas Café i den lilla staden Slite, Anna är vår gäst för dagen! När vi hade gått ett varv i SLite och spanat in deras övervuxna kalkugnar tröttnade vi pch åkte vidare till en platt ö med höga Raukar. Det var jättefint där! Vi träffade lite ulliga får och mötte ett (kärleks)par som flydde likt fåren när vi kom tjoandes. 
 
 
Vi avslutade dagen med grillkäk, men på bilden ovan äter vi tacos, det var i måndags det. Idag är det onsdag och idag sprang vi den andra etappen i tävligen. Det var medel idag också och orienteringen var kul idag med! Det är väldigt svårt här på Gotland så man måste ha tungan rätt i mun. Det hade jag nästan hela banan och då jag inte hade det var jag totalt vilse. Efter ett tag kom Kristin så vi kunde leta upp vår kontroll tillsammans, det var najs och efter det gick det bra hela vägen! 
 
Nu ska vi snart börja laga mat och ladda inför morgondagens jaktstart. Det ska bli kul så kanske hörs då! 
 

Sommarlov!

Hej alla, jag är tillbaka! Bloggtorkan ska äntligen fuktas! Jag är hemma igen efter lägret jag har arbetat på. Det har varit en rolig, tuff och intensiv vecka där jag fått uppleva allt mellan glädje, smärta, stress, lättnad och trötthet. Det har varit många känslor och humöret har svängt en hel del då sömntimmarna varit få. Vi ledare har haft välidigt mycket att göra hela tiden, allt från logistik, till hänga ut kontroller, till uppföljning, till matlagning, till aktiviteter, till dans, till spex, till vattenballongskastning, till snitsling, till att ta hand om getingstuckna deltagare osv osv, listan är nästan oändligt lång! Men det har varit kul och jag har lärt mig massor under denna period av planerade och lägerutförande samt att jag har fått flera nya vänner och många fina, "jobbiga" och roliga minnen att bära med mig i livet. 
Här står jag och håller i första passets uppvärmning, huvud-axlar-knä & tå! | Foto: Stina Larsson
 
Lägret började förra söndagen och satte igång på riktigt på måndagen med två träningar. Jag hade planerat att få många träningspass denna vecka men redan på det första lyckades jag stuka foten riktigt rejält.. och så bra gick det med den mängdträningsveckan haha! Förbannat också! Jaja nu är foten nästan återställd, svullnaden har lättat och jag ska faktiskt ut och springa på den idag. 
 
I torsdags avslutades lägret med storstädning av alla lokaler, vi har sorterat, våttorkat, diskat, skakat mattor , ja allt man kan tänka sig så det var riktigt skönt att komma hem, somna i min egna säng och vakna upp till sommarlov och misdsommar! 
 
Harald och jag firade midsommar tillsammans med min familj och släkt i vårt gemensamma sommarhus på Orust. Som vanligt vill säga, med sill, potatis, tårta och jordgubbar. Det enda ovanliga var att det inte regnade så det var ju en bra sak! Vi gick en tipspromenad som småkusinerna hade annordnat och sedan hade vi femkamp där mitt och Haralds lag blev trea och därmed sist haha. 
 
Nu håller Harlad och jag på att packa ihop allt vi har i lägenheten då vi flyttar ut nu på måndag! Vi kommer att "bo i en resväska" nu i sommar tills vi hittar något tills hösten förhoppningsvis! 
 
Ni får tyvärr inga bilder från de senaste dagarna då jag glömt min SD-läsare i Uddevalla... Så kan det vara, aja vi hörs snart igen! Just det, jag tänkte snart ta och svara på frågorna i min frågestund så har ni något ni undrar över, kommentera er fråga på inlägget nedanför! 
 

Plötsligt händer det

 
Jag har äntligen lyckats kamma hem mitt första individuella SM-löv. Jag har blandade känslor. Jag är så glad och euforisk på grund utav att jag nu äger ett löv, en bekräftelse på att jag är bland de främsta i Sverige. Dock känns det inte lika kul då loppet som gav mig detta inte var perfekt. Att belönas över ett lopp som inte var "bra" känns konstigt på något sätt, som om att jag inte är värd att belönas. Det låter kanske konstigt, men jag är inte så glad som jag trodde att jag skulle bli över det första lövet. Det är som om att jag fått någon slags uppenbarelse om att det inte är lövet som betyder något utan det jag presterar. Jag har hypeat ett löv mer än själva utförandet. Detta är i och för sig något jag vetat länge.. Att det är det perfekta loppet och inte priset man ska sträva efter men jag har alltid drömt om att få vara bland de främsta, kamma hem löv efter löv att jag på något sätt glömt det viktigta. Men nu står jag här med mitt första löv och känner mig lite uppgiven. Det är inte så kul att ha ett löv om det påminner om en prestation som inte var den ultimata. 
 
Sprint-SM helgen har i alla fall varit riktigt fin. Sommaren har inletts på bästa sätt. I fredags kväll anlände vi till Järnavik, ett litet, litet samhälle på den Blekingska kusten. (När jag säger vi, menar jag; jag plus IFK som jag åkte med.) Vi lagade middag, sprang en sväng och vissa badade. En bra uppladdning inför lördagens kval. I min klass var det få anmälda så att alla som blev godkända gick vidare till final. Tråkigt med få anmälningar men det gjorde att jag kunde slappna av och komma bra in i sprintorienteringen tills finalen dagen därpå.
 
SM-sprint, kval | Nikon D90 | Nikkor 50mm f/1.8 
 
Vi var positiva efter kvalet. Alla gick vidare till A-final och alla tyckte att kvalbanorna varit roliga. Vi firade det med grillkväll och firade även Max Peter som fyllde år med tårta och kubbspel. 
 
Fotograf: Elin Månsson 
 
På finaldagen var jag nervös. Jag ville ju så gjärna ha det där lövet. Taggad, lite småstressad men ändå cool tog jag tag i finalkartan och börjar springa mot startpunkten. Beslutsångest redan till ettan och oj shit vad snabbt det går på kartan, jag är redan vid fösta korsningen!  Så inleddes min sprintfinal och som ni ser vid kontroll två hade jag inte hunnit läsa in mig på kommande långsträcka. (Det röda innebär en hastighet på över 15min/km alltså typ stillastående) Valde dock en bra vägval men utförde det inte 100%, missade lite vid övergångarna och hann inte läsa in så bra utav resterande sträckor. 
 
Strulade sedan till det till kontroll 6 där jag klantigt nog missade att man inte kunde springa igenon ett hus haha.. Gjorde sedan exakt samma sak till kontroll 12 på exakt samma ställe..  Drygt för det gjorde att jag tappade ungefär 30s. Jag gjorde dock endel bra saker under loppets gång och det var att; inte hetsa upp mig och påverkas utav andra. Jag blev till exempel ikapp sprungen utav Louise, då fick jag lite negativa tankar till en början men slog bort dem plus att jag inte hängde efter henne utan valde mina egna vägval och vi var samtidigt vid nästa igen. Dock fann jag tyvärr inte de bästa löpstråken men eftersom jag inte tränat så mycket på sprint i år är det väl inte så konstigt. Jag känner att jag har mycket att utveckla så det där lövet kanske jag var förtjänt ändå. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Äntligen hemma

Jag är äntligen hemma efter JVM-test-helgen i Jönköping. Det är inte kul att tävla när man inte är i form, och i form var jag verkligen inte. Idag sprang vi långdistans i samma område som för två år sedan under testerna.. Konstigt.. Vi hade även samma start- och och målområde.. Jag hade svårt att trycka på i löpningen. Jag kände tidigt på banan att om jag ökar tempot kommer jag att vägga så jag lunkade på i ett "inte-få-mjölksyra-tempo". 
 
Detta var min sista tävlingshelg för i vår och det är riktigt skönt att vara klar. Jag är så sliten. Det var tråkigt att säsången skulle sluta med att jag var helt ur form och inte kunde prestera som jag ville. 
 
 JVM-test långdistans 2016 | Nikon D90 | Nikkor 24-70mm f/2.8
 

JVM Tester - Sprint, medel och bergsklättring

Ligger utslagen i en säng i utkanten av Jönköping efter att ha klarat av dagens utmaning; Backbanan vid IKHPs klubbstuga. Jag som alltid fått ont i vaderna av att springa uppför har för det mesta undvikt att utsätta mig för branta backar, såväl på träning som tävling. Idag var vi tvugna att ta oss upp för en slalombacke tre gånger om och det är något jag inte klassar som min favoritgren. Men jag tog mig runt utan att få ont!
 
Fotograf: Monica Ericson | Arkivbild
 
Planen var att trycka på i utförsbackarna och ta det jättelugnt uppför. Det var precis så jag gjorde och jag hade andra/tredje bästa tid i utförslöpningarna, när det sedan vände uppåt slog jag av på takten och började gå men jag kan lova att det sprutade av syra i hela benen. Det var riktigt tufft och jag hade nog inte kunnat trycka på mer än vad jag gjorde för då hade jag nog fått kliva av banan. När vi tagit alla backar fick vi en karta med en medeldistansbana som vi skulle springa. 
 
Jag var väldigt trött efter backbanan så jag gick endel. Jag tappade ca 3-4 minuter på första löpslingan och 2-3 minuter på orienteringsdelen. Jag slutade långt ner i resultatlistan men jag är nöjd med min prestation för detta är verkligen inte min gren. Jag är stolt att jag genomförde hela testloppet och jag är glad över att jag inte fick kramp i vaderna!! Hur bra som helst! Hade detta test utförts förra hösten hade jag inte kommit långt utan att få ont! 
 
 
Igår var det sprinttest. Jag var inte jättetaggad då jag varit trött och seg hela veckan. Benen har känts väldigt tunga när jag sprunigt och att det var en JVM-test-sprint vi skulle springa gjorde det inte så mycket bättre... Vad har jag här att göra? Jag kommer ändå inte att få springa JVM. Och jag var trött på att åka iväg varje helg så mitt fokus var dåligt. Men jag tänkte om innan start, jag är här för att visa att jag vill. För jag vill ju! 
 
Loppet blev en katastrof, jag hade dålig framförhålling, valde dåliga vägval och råkade springa sista slingan baklänges...
 
 
Imorgon är det långdistans vi ska utsättas för. Det är jag mer taggad på för efter dagen känns benen ganska bra. 

Tidigare inlägg